Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Gustav Adolfs framtidsplaner för handel och sjöfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den därpå följande expeditionen, som avgick på nyåret
1654, hade ombord ej mindre än 350 personer, män, kvinnor
och barn. En av deltagarne berättar, att när fartyget efter
en stormig resa anlöpte Kanarieöarna för att intaga friska
förråd, hälsades man av inbyggarne med stenkastning, så
att därvarande guvernör måste skicka ut en officer, åtföljd
av trumslagare, att lysa frid över främlingarne. Men
därefter mottogos svenskarne över hövan vänligt och blevo
överallt trakterade med konfekt. Ja kaptenen hade »den stora
lyckan att här sälja en jute, som han fått i Hälsingör, en
skälm, och fick för honom en mängd Canariesocker och några
fat sirup därtill».
När fartyget kom in i trakterna av ekvatorn, utbröt till
följd av hettan och dålig kost en häftig rödsotsepidemi bland
de sammanpackade utvandrarne, och den kostade många
människor livet. Flera hoppade i feberyrsel i havet, något
som av de andra tillskrevs de falska sirenernas lockande sång.
I allt detta elände kom »turken med try skepp, viljandes
oss med fientlighet antasta», berättar den förut citerade
deltagaren i sin dagbok. Det var sjörövare och slavjägare,
som sökte efter rov. Ombord på fartyget gjorde man sig i
ordning till försvar, så gott sig göra lät. Allt folket, även
de sjuka, kommenderades upp på däck för att åtminstone
hålla i ett gevär, fast många av dem ej orkade ens stå för
sig själva. Därefter började man skjuta med kanonerna,
och då sjörövarne sågo så mycket folk, vågade de icke
anfalla utan seglade sin väg.
Utanför Amerikas kust drabbades de stackars utvandrarna
av nya prövningar. Fartyget överfölls av en orkan, som slet
seglen från masterna och kastade skeppet på sidan, så att
flere personer föllo över bord och drunknade. När masterna
kapats, reste sig emellertid fartyget igen. Då man äntligen
anlände till Nya Sverige, hade nära ett hundratal
passagerare avlidit, och en mängd sjuka funnos ombord. Tillståndet
där var förskräckligt. Där var en sådan stank, att en vanlig
människa omöjligen kunde härda ut mer än en liten stund.
Sjömännen voro till den grad medtagna, att de icke orkade
ro i land utan nybyggarnes hjälp.
Man kan emellertid förstå, med vilken glädje de gamla
nybyggarne, som nu icke på sju år sett något svenskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
