Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Samfärdseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och därmed oförtövat igenom natt och dag, oaktandes vad
väder som vara kan, vidare fort löper.
Den löpande postdrängen skall hava två timmar uppå
varje mil att löpa. Den som längre tid tillbringer, skall strax
avsatt och med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd
straffad bliva.»
Det ålåg postbönderna att hålla vägar och stigar inom sitt
»distrikt» i gott skick »och där som moraser eller bäckar äro,
där lägga jämne bräder och stockar över, såsom ock låta göra
små stegar över alle gärdsgårdar, där postknektarne över
måste».
Postdrängen skulle ha »ett särdeles vapen på bröstet»,
d. v. s. ett särskilt märke, som bestyrkte hans egenskap av
postförare, samt ett posthorn, »på det att, när han begynner
nalkas till den andre, han kan blåsa och giva honom tecken
och varning att hålla sig färdig till resan». Posthornen, som
i början voro »gete- eller bockehorn», utbyttes senare mot
horn av mässing »eller någon annan ljudande metall».
Dessutom skulle postdrängen vara försedd med »ett spjut
eller spiss»[1] till försvar mot överfall.
Han borde »allestädes bruka genstigar, så mycket
möjeligit är, och intet löpa på krokota landsvägar». Till
ytterligare påskyndande av hans värv var föreskrivet: »Ingen
postdräng skall fördrista sig under vägen av någon, evem
det ock helst vara kan, med tal och snack eller på någorhanda
sätt att uppehålla låta utan sitt lopp fullända med en hast.
Ho det icke gör, skall straffas med fyra veckors fängelse och
imedlertid spisas med vatten och bröd.»
Att det inte var något latmansgöra att gå med posten kan
man under sådana förhållanden väl förstå. Postmästaren i
Göteborg anhåller t. ex. en gång år 1690 hos kanslikollegium,
under vilket ämbetsverk postverket lydde, om några dalers
årlig gratifikation åt »en gammal bräcklig postiljon, som i
Kungl. Maj:ts tjänst fått sin bräcklighet och sprängt ryggen
på sig, att han lutande intet arbete kan göra».
Regeringen fick emellertid åtskilliga anledningar till
klagomål över postbönder, som »för elakt väder» eller andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
