Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Samfärdseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nyttan av postiljoner för postbefordringen konstaterades
även på västkusten, där det kunde gå ända till 24 timmar
raskare med detta befordringssätt, än när bönderna själva
skulle rida sträckan mellan Halmstad och Göteborg.
Göteborgs nitiske postmästare klagade också inför regeringen, när
landshövdingen i Halmstad förbjöd bönderna att ge
postiljonerna hästar. Ty postmästaren visste alltför väl, att när
bönderna så där kände sig säkra igen, skulle de vänja sig vid
att gå till fots med posten.
Skulden för försenad postgång kunde emellertid också
ligga på annat håll än hos postbönderna. Så måste
postmästaren i Umeå, som även var stadens borgmästare, på
sommaren 1690 meddela vederbörande postinspektör, att
landshövdingen en gång egenmäktigt försenat posten i
trettiosju timmar. Och när postmästaren höll på lag och förordning,
»vankade hugg och slag och hånliga ord». En gång kom
landshövdingen upp till honom, där han satt och skrev, och
började »slå med näven till huvudet på honom», sägande: »Du
djävul och djävulsmänniska, skall du intet akta din
landshövdinge?» Huruvida slaget träffade postmästarens huvud,
kunde de vid tillfället närvarande bönderna, vilkas intyg
åberopades, ej se, ty den hotade »bar armen emot». Men
säkert var, att »en och annan närvarande blev förskräckt av
en sådan låt och oförmodeligt oväsende». Och borgmästaren
svarade: »Jag är ingen djävul eller djävulsmänniska, vet
icke heller hava gjort herr landshövdingen något emot.»
När landshövdingen då återigen ville övergå till
handgripligheter, drog sig borgmästaren i säkerhet »bättre in» i rummet,
där han hade »en balk» emellan sig och sin antagonist.
Huruvida borgmästaren fick någon blånad, visste intygsgivarne
icke, men hela den dagen hade han varit »mycket durut och
dyster» — det såg man då.
Det var inte alltid så roligt att vara postmästare, och
kanslikollegii protokoll omnämna även andra
landshövdingar, som uppträdde pockande mot dessa statstjänstemän.
Men allmänheten var inte heller alltid så trevlig att ha att
göra med, även om inte alla hade så obehagliga erfarenheter
som postmästaren i Stockholm. Honom kom folk och störde
mitt i natten med anhållan att genast få ut sina brev, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
