Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna blir Sveriges styresman - Kristinas förmyndarstyrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tio år återse fäderneslandet och de sina. När konungen om
vintrarna for hem, kvarstannade rikskanslern såsom
Preussens högste styresman och befälhavare över trupperna.
Han skriver i ett brev på hösten 1627 till sin broder och
trogne medhjälpare där hemma, riksrådet Gabriel
Oxenstierna: »Gud vet, jag haver här besvär nog, större än någon
i Sverige av mina medbröder tror; vet som oftast den ene
dagen icke, vad jag folket skall giva den andre, än sedan
vad de skola leva av en månad härefter; och fienden ligger
dageligen för dörren. Så kan var och en väl tänka, huru
kärt mig är att vara åtskilder ifrån hustru och barn och
all min privat välfärd, som nu löper som vatten om stenar,
så att jag föga annat för de mina haver att förmoda än
gäld och skuld.
Men ingen min och de minas olägenhet eller visse fördärv
och undergång skall förändra mitt beslut till min herres och
fäderneslandets tjänst och välfärd, utan jag vill och skall
som en ärlig tjänare och en god patriot förgäta allt detta
och beflita mig att arbeta mig igenom, till dess Gud gör
härpå en god ända. Om Sveriges ständer nu fatta ett manligt
beslut, så hoppas jag Gud haver ärnat bibehålla
fäderneslandet vid dess höghet och frihet och kanske göra det stort
och ställa det till värn emot huset Österrike. Men låta vi
nu modet falla, då är allt förtvivlat, så här som hemma.
Besinnen, att denna tiden är sådan, att ridderskapet och
adeln böra sätta å sido alla sina privilegier, prästerskapet
bör icke ävlas om den frihet och företrädesrätt, som det kan
fordra, krigsfolket bör icke mycket yrka på sitt underhåll,
mycket mindre på sin löns förhöjning, borgerskapet och
allmogen böra godvilligt bidraga med folk och
förnödenheter — korteligen, att ingen drager sig undan utan alla göra
ett och var och en bidrager, efter som han äger, med liv, blod,
förmåga, folk, penningar och proviant.
Om var och en begynner draga sig undan och taga i denna
tid privat hänsyn, så är det gjort, och står mig och andra goda
karlar intet annat åter än att fäkta med äran, dock med
förtvivlan, till döds.»
Ett år förut hade han i ett brev till brodern uttalat
följande manliga ord till sina medbröder i rådet: »Där Gud giver
eder det sinnet, att I handgån H. K. M:t med vilja och makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
