Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Höjderna togos efter en kort men het kamp. Men nu
kommo från Nördlingens invånare de mest bevekande böner om
hjälp. Tillståndet i staden var förtvivlat. På fem dygn
hade besättningen icke fått en brödbit. Under natten syntes
den ena gången efter den andra den hemska nödsignalen av
eldbränder, som kastades ned från kyrktornen, avteckna sig
mot den mörka himmeln. Under intryck därav gav Horn
vika för hertigens hetlevrade påtryckningar och samtyckte
till fältslag, emedan, såsom han själv säger, »försiktiga
råd nu ansågos för tröghet och rädsla».
När vågspelet väl var beslutat, så tog Horn på sig den
svåraste uppgiften: att erövra en brant höjd ovanför fiendens
läger. Tretton gånger förde han sina trupper uppför
branterna. För var gång uttröttades de alltmer, men fiendens
stridskrafter förstärktes oupphörligt. Horn måste anträda
återtåg, vilket skedde i god ordning. Då kommer hertigens
rytteri framstörtande i vild flykt, trampar ned Horns
soldater, bryter deras led och drager dem med sig i flykten.
Förgäves arbetar Horn på att återställa ordningen; slaget
är ohjälpligt förlorat, och Horn blir fången. Med åtta års
tung fångenskap fick han umgälla sin undfallenhet för hertig
Bernhard.
Hertigen hade räddats genom att bli dragen med i de sinas
flykt. I förtvivlan utropade han: »Jag är en dåre, men Horn
är en vis man!»
Detta bakslag för den protestantiska saken väckte ett
ofantligt uppseende och vållade stor bävan bland Sveriges
vänner. De djupt uppskakade människorna tyckte sig skåda
sällsamma tecken och under. Man talade om krucifix, som
svettades blod, om änglabilder, som vinkade med händerna,
om helgonbilder, som rörde ögonen eller ropade ack och ve.
Man såg skaror av vitklädda änglar sväva kring domen i
Mainz, hörde himmelsk övernaturlig musik och såg vaxljusen
på slottskyrkans altare tändas av sig själva.
I slaget deltog intet svenskt regemente. Men följderna
voro betänkliga för Sverige. Det visar Axel Oxenstiernas
brev till sina inedbröder därhemma: »Jag vet nu snart ingen,
som jag rätteligen kan säga att Sveriges krona kan förlita
sig på. De som förr hava höjt oss upp i himmelen, säga nu
vår nation vara orsak till deras undergång. Största delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
