Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige icke hade hört annat, »än att konungen i Polen haver
bekräftat freden med Ryssland, sammaledes ock deras store
herre och khan».
Men tataren ville eller kunde inte tala ur skägget, utan
man fick nöja sig med den upplysningen av honom, att han
»intet var befalld att säja mer, än han hade gjort». Det tyckte
Axel Oxenstierna var något litet. Hade sändebudet fått
denna underhandling sig anförtrodd, så måtte han väl känna
till orsakerna och förhållandena, menade rikskanslern.
Då kom det ur tataren: »Det är fuller kunnigt nog, vad
orhövlighet moskovitiske sändebud hava brukat mot vår store
herre och khan.»
Det visste nu Axel Oxenstierna inte så noga, men han fick
nöja sig med att khanen visste det så mycket bättre, och att
krigsorsakerna voro »stora nog», eftersom khanen beslutit
sig för krig. För övrigt kunde rikskanslern ingenting annat
lova än att hänskjuta frågan till Hennes Maj:t drottning
Kristina. Ty med en dylik beskickning tjänade det inte
mycket till att underhandla. Det brev, som gesanten förde
med sig från khanen, var skrivet på tatariska, och eftersom
ingen i svenska kansliet förstod detta språk, hemställde
man, om icke någon i sändebudets följde kunde översätta
det på polska eller annat begripligt språk, »på det Kungl.
Maj:t desto bättre kunde svara därpå».
Men gesanten måste bekänna, att »det är fuller ingen, som
kan läsa’t utav dem, men contenta[1] veta de fuller, att
allenast de önska Kungl. Maj:t mycken lycka till sitt regemente».
Varemot Axel Oxenstierna vidhöll: »Det vore önskeligit,
att man likväl visste orden, så att Kungl. Maj:t desto bättre
kunde svara därpå.»
»Därpå», heter det helt lakoniskt i protokollet, »tog
gesanten sitt avträde.»
Men därefter uppenbarade Axel Oxenstierna inför sina
medbröder sitt hjärtas mening, att Polen icke skulle låta det
komma till något fredsbrott med Ryssland. Visserligen kunde
Polens konung önska krig, men polska riksdagen skulle icke
gå med därpå.
Högst betänkligt var naturligtvis också, att vårt bästa,
mest beprövade krigsfolk till större delen befann sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
