Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse, att ryssarne skulle få övertag över polackerna, var
detta stillestånd icke någon egentlig missräkning för
Oxenstierna, isynnerhet som de polska trupperna ändå alltjämt
voro bundna. Nu hade de nämligen att möta ett anfall
av turkarne, vilka i förening med tatariska horder ryckte
an mot Polen år 1633.
Med hänsyn till detta krig ansåg Oxenstierna tidpunkten
gynnsam för att på allvar upptaga underhandlingar med
Vladislav om stilleståndets förlängning. Nu borde polske
konungen vara mjuk att förhandla med, och man kunde därför
hoppas på att få stilleståndet förlängt på fördelaktiga villkor
eller också, om det bleve krig av, att kunna föra detta under
gynnsamma förhållanden.
Men nu som alltid vid dylika underhandlingar var det
många förberedelser och många om och men. Och när
förhandlingarna mellan Sverige och Polen äntligen kommo i
gång, var det gynnsamma ögonblicket försuttet. Polackerna
hade just då i dagarna blivit fria från kriget med turkarne,
och olyckan vid Nördlingen hade kort förut sänkt vågskålen
till Polens förmån.
Att föra krig både med Tysklands kejsare och med
Polens konung var under dåvarande förhållanden otänkbart
för vårt folk.
Pengar kunde icke hopskrapas ens till de allra
nödvändigaste utrustningarna av den armé och flotta, som behövdes
för att bjuda Polen spetsen, och det förslog icke långt, att
rådsherrarne och en del andra personer överenskommo om
att av egna medel förskottera underhållet för 6,000 man mot
Polen under tre års tid.
Alltså hade man ingenting annat att göra än avfärda en
fredsbeskickning till Polen. Dess ledare var Per Brahe.
Tyvärr sköttes emellertid underhandlingarna högst
klumpigt. Den franske medlaren, d’Avaux, som mot Axel
Oxenstiernas önskan fått tillbringa den föregående vintern i Sverige,
under förebärande av att hans klena hälsa ej tilläte någon
längre resa i kölden, hade därvid fått se alltför djupt i svenska
regeringens kort. Efter den kännedom, han förvärvat om
omöjligheten för Sverige att börja krig med Polen, lyckades
han redan i början av underhandlingarna på ett fint sätt
avlocka de svenska kommissarierna de yttersta villkor för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
