Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anser visserligen icke rätt, att jag, såsom far, lärer dig, min
son, sådana konstgrepp, då jag förr borde därifrån varna.
Jag skulle ej heller någonsin vilja, att du i ditt enskilda liv
därav begagnade dig, varken mot vänner eller fiender. Men
det är bättre, att du begår ett fel, som enskilt rörer dig, än
ett, varav hela fäderneslandet lider, helst I haven mot eder
människor, som nyttja samma knep och icke på annat sätt
kunna övervinnas.»
De svenska underhandlarne hade emellertid redan gått
för långt, för att de förlorade positionerna skulle kunna
återtagas. Tvärtom måste de gå ännu längre på eftergifternas
väg, än deras instruktion tillät, för att fredsverket ej skulle
avbrytas och kriget komma över deras land.
Flere gånger voro underhandlingarna på vippen att gå
sönder; och ännu när man i det närmaste var färdig med alla
paragrafer i stilleståndsfördraget, kom det till handgemäng
mellan det närvarande svenska och polska krigsfolket.
Polackerna fordrade nämligen religionsfrihet för katolikerna i
Livland, men något officiellt medgivande därom kunde de
svenska underhandlarne ej lämna — det förmådde endast
Sveriges riksdag. Man satte hårt mot hårt, och skarpa ord
fälldes å ömse sidor. Till sist blevo svenskarne otåliga och
gåvo uppbrottssignal med trumpetstötar och trumvirvlar.
Då blev det en väldig uppståndelse bland polackerna. »Det
är den musik, vid vilken vi äro födda och fostrade — alltså
krig!» utropade en av deras underhandlare, och hans ord
trängde vidare till krigsfolket. »Krig, krig! Till häst!» ropade
de polska husarerna, och så höggo de med dragna sablar in
på de oförberedda svenska soldaterna, med vilka de nyss i
fred och sämja tömt månget glas vid marketenterierna.
Å ömse sidor blevo några man nedgjorda, men genom
energiskt uppträdande av de ledande männen bland bägge
parterna blev det blodiga tumultet snart stillat, och efter ursäkter
från polackernas sida för missförståndet kunde
underhandlingarna fortsättas och bringas till avslutning. Men det
stillestånd på tjugosex år, som år 1635 ingicks i
Stuhmsdorf, måste Sverige köpa med avträdelse av de värdefulla
preussiska hamnstäderna och detta utan att vinna ens så
mycken säkerhet för framtiden som en avsägelse av polske
konungens anspråk på svenska kronan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
