Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Kriget med Danmark 1643—1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällsklasserna. Adeln, vars plikt det borde varit att efter det
svenska ridderskapets mönster föregå de andra stånden
med goda exempel, fruktade visserligen, att svenskarne
skulle erövra landet; men vad båtade fruktan, när man
icke ville bota det onda? Den enda möjligheten till
räddning hade varit, om adeln i spetsen för de andra stånden
oegennyttigt bistått sin gamle konung. Men det aktade man
sig nog för — ty då kunde han få för stor makt!
När man ser en sådan ynkedom, ser detta småsinta
åsidosättande av rikets bästa för enskilda fördelar, förstår man,
att det måste sluta olyckligt för Danmarks folk, isynnerhet
när därtill kom, att bönderna i allmänhet voro förslöade
genom livegenskap och oförmögna att bedöma frågor om
statens väl och ve. I Bohuslän och flerstädes inom Norge
tredskades allmogen och ville varken hålla vakt eller lämna
bidrag till kriget. Tvärtom fann överbefälhavaren, att hans
folk rent av längtade efter svenskarnes ankomst.
Hur upplyftande verkar det ej att härifrån flytta blicken
till vad som samtidigt försiggick i vårt eget land! Då
regeringen begärde, att riksdagen skulle efter yttersta förmåga
komma Hennes Majestät och fäderneslandet till undsättning,
åtogo sig ständerna en ansenlig förhöjning i de redan förut
stora skatterna samt en ökad utskrivning. »Vi finna, Gud
vare lov, villighet och enighet allestäds», skriver Axel
Oxenstierna. En sådan anda är det, som bringar seger.
Innan det inträffat, som man i Danmark fruktade mest,
nämligen en svensk landstigning på Själland, hade Kristian
givit efter vid fredsunderhandlingarna och genom freden i
Brömsebro 1645 avstått stora, värdefulla områden av bägge
sina riken till den fiende, som han i sin ungdom hoppats
slå till marken. Av norskt land avträddes Jämtland och
Härjedalen, av danska områden Halland på 30 år — dock
mot vederlag, ifall landskapet efter den tiden skulle
återlämnas— samt Gottland och ön Ösel utanför Rigaviken.
Därtill erhöll Sverige oinskränkt tullfrihet i Öresund för
alla sina fartyg.
Freden i Brömsebro utgör en vändpunkt i Skandinaviens
historia. Den fastslog, att Danmark ej längre var
huvudmakten i Norden. Ett stort steg var nu taget mot
förverkligandet av det svenska önskemålet att åt riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
