Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Trettioåriga kriget lider mot sitt slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett fältslag, fastän den oländiga terrängen med sina skogar,
berg och trånga pass omöjliggjorde en uppställning i verklig
slagordning.
Tack vare sin överlägsna ledning var emellertid
Torstensson herre även över dessa svårigheter. Armén blev här —har
en framstående krigshistoriker sagt — i Torstenssons hand ett
lika smidigt redskap som värjan i den skicklige fäktarens.
Efter en kort och blodig strid tillkämpade sig hans trupper
en av de mest lysande segrar, som svenska armén någonsin
vunnit. Äran därav tillkommer i främsta rummet det svenska
artilleriet, för vilket slaget vid Jankau blev den ärofullaste
striden under trettioåriga kriget. På ett mästerligt sätt
begagnade sig fältmarskalken av detta vapenslag. Tack vare
sin lättrörlighet kunde de svenska regementskanonerna
tilldelas även kavalleriet, en dittills okänd anordning.
Därigenom kom artilleriet alltid i främsta stridslinjen och kunde
med sina druvhagelskott högst väsentligt främja de andra
vapnens strid.
Till segern bidrog, att vädret hela dagen var klart och torrt.
Till följd därav kunde fältmarskalken under slaget sitta till
häst och utveckla hela sin överlägsna härförarbegåvning, som
här sattes på särskilt svåra prov. Han berör själv denna
omständighet i sin redogörelse till rikskanslern fyra dagar efter
slaget, där det heter: »Jag gläder mig ock härhos, att jag
haver haft den lycka, att jag själv uti detta torre och friske
vädret fick föra denna aktion an. Men medan nu ett par dagar
haver varit töväder, så haver jag åter fått anstöt av min
vanlige sjukdom och måste nu hålla sängen.»
Segern vid Jankau öppnade för Torstensson vägen till
Wien. Nu gällde det, om det stora avgörandet äntligen skulle
komma till stånd. Den 30 mars intogo svenskarne den skans,
som försvarade bryggan över Donau till Österrikes huvudstad.
Kejsaren ansåg staden förlorad och flydde därifrån.
Torstenssons egna stridskrafter voro dock för svaga för
ett anfall på den starkt befästa staden. Men han hade
förstärkningar att vänta från furst Rakoczy i Siebenbürgen,
med vilken redan Gustav Adolf drivit underhandlingar.[1] Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
