Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Gustav Adolfs och Maria Eleonoras dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Kristina var icke blott den rikt begåvade, viljestarke
Gustav Adolfs dotter — hon bar också på arv från sin
stackars nyckfulla, excentriska moder. Tillsammans med henne
genomgick den lilla flickan en farlig själskris. När Maria
Eleonora efter Gustav Adolfs död kom hem från Tyskland,
tog hon Kristina till sig, och nu blev barnets själ fylld med
outplånliga intryck av en moder, som levde blott för den
döde — men ej för hans minne, ej för hans barn, utan för
hans multnande kropp. Hur måste ej en dylik förvänd,
vansinnig åtrå jaga upp fantasien hos ett livligt och tänkande
barn, även om den lilla flickan till sin egen lycka var
tillräckligt kritisk för att ibland se det komiska i tragedien!
Maria Eleonora hade förälskat sig i sorgen — sorg och
veklagan hade för den överspända kvinnan blivit ett livsbehov,
och i detta egoistiska frossande i sina känslor tvingade hon
in även sitt barn, sedan hon väl fått för sig, att hon i den
lilla ägde en levande påminnelse om den hädangångne fadern.
Kristina berättar, hur modern stängde in sig med henne i
sina rum, »som voro draperade med svarta förhängen från
taket till golvet. Framför fönstren hängde gardiner av
samma dystra material. Vi kunde knappast se i rummen; och
vaxljusen, som brunno om dagen likaväl som om natten, blott
förstärkte intrycket av hennes sorg. Varken dag eller natt
upphörde hon att gråta. Hon älskade mig ömt och sade,
att jag var den avlidne konungens levande avbild. Men själva
styrkan av hennes kärlek bragte mig till förtvivlan. Hon
lät mig sova hos sig och lämnade mig aldrig ur sikte. Endast
med största svårighet kunde hon förmås alt låta mig få ett
rum för min egen del för att i detta läsa över mina läxor.»
I en sådan atmosfär av självplågeri, snyftningar och
kvidan levde barnet natt och dag från sitt sjunde till sitt tionde
år. Grunden till ett nervöst temperament kunde icke läggas
säkrare, även om icke anlagen redan funnits där genom arv
från modern.
Obehaglig kände sig Kristina också till mods inför andra
drag hos sin moder. »Min moder drottningen tyckte om att
omgiva sig med narrar och dvärgar, såsom vanligt var i
Tyskland», berättar dottern. »För mig var detta alldeles
outhärdligt. Jag har nämligen alltid haft en riktig fasa för
dessa löjliga nycker.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
