Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - »Nordens Minerva» i kretsen av Europas lärda män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de nu kunde hitta på att kalla henne. För hennes skull
hade de under veckor kastats omkring på ett stormigt hav
i små bräckliga fartyg eller skakats ömma och ledbrutna på
ohyggliga landsvägar; ja till och med den fruktade kölden i
Nordanlanden vågade dessa Söderns barn trotsa, i den ljuva
förvissning, att Sveriges drottning skulle rikligt löna deras
mödor.
Snart fanns det väl ingen ryktbar vetenskapsman i Europa,
som Kristina ej åtminstone försökt komma i beröring med.
Huvudet högre än dem alla var fransmannen Cartesius,
en av de största filosofer, som någonsin funnits.
Han utgår i sin filosofi från att man skall tvivla på allt:
på allt vad man lärt, ja på allt vad man hör och ser.
Hur ofta — säger han — bedraga oss ej våra sinnen! Men
den, som en gång bedragit oss, bruka vi ju aldrig skänka
fullt förtroende. Detsamma bör då gälla om våra fem
sinnen: vad ha vi väl för säkerhet för att de ej alltid
bedraga oss? Det händer ju, att vi i drömmen tycka oss se
ting, som ej finnas; vi se dem tydligt utan att veta, att
vi blott drömma. Vad ha vi väl för garanti för att ej
hela livet är en dröm?
Tvivla därför på allt! »Jag betvivlar», säger Cartesius,
»att världen är sådan, som mina sinnen visa mig den.
Jag betvivlar, att det alls finns några föremål utanför
mig, att jag själv har en kropp, ja att två gånger två är
fyra. Men ett ting är det omöjligt för mig att betvivla,
det nämligen, att jag själv tvivlar. Jag tvivlar, alltså
är jag till. Detta är den första och vissaste av alla
kunskaper.»
Sedan Cartesius ur själva tvivlet vunnit denna fasta
utgångspunkt, arbetar han sig småningom fram till de säkra
kunskaperna, d. v. s. sådana, som den tänkande människan
förvärvat sig genom egen prövning och kritik, i motsats
till inlärt minnesgods. Och vid sökandet efter kunskap
hänvisar han till en kunskapskälla av sannare och högre
art än våra sinnen, nämligen vad han kallar »medfödda
idéer» i själens djup. Såsom den högsta av dessa idéer
sätter han Guds-idéen och anför flere filosofiska bevis
för Guds existens. »Eftersom nu Gud är sannfärdig, kan
han icke bedraga människan, vilken han skapat och givit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
