Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Kristina avsäger sig kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankar, att han gav henne värdefulla råd angående
tronavsägelsen och planlade för hennes framtid. Häri ligger
nyckeln till den förtrolighet, som satt så många giftiga tungor
i gång.
Otåligt längtade Kristina efter den stund då hon skulle bli
fri från plikter, som ej intresserade henne, då hon skulle
få avstå från att vara drottning för att få vara människa;
ty all hennes själs trängtan gick ytterst ut på detta: att få
vara sig själv helt och hållet utan att bekymra sig om andra,
på vad man med en modern term kallar självhävdelse,
självutveckling. Och den lyckan trodde hon väntade henne i
Söderns länder. Där ville hon leva som en drottning i
snillets värld, omgiven av konstens skapelser och av tidens
förnämsta skalder och vetenskapsmän. Där skulle hennes rika
begåvning bli tillbörligt uppskattad och hon själv gå till mötes
en ny period av glans, som Sveriges krona ej kunde ge henne.
All den ära hon kunde vinna såsom svensk drottning, den
hade hon redan tagit ut. Hennes livs stora trumf skulle nu
bli att på höjden av makt och ära, ännu ung och firad,
frivilligt nedlägga kronan. Vilken beundran skulle ej det
skådespelet uppväcka över hela Europa, vilken dunderreklam
skulle det ej bli för hennes rykte!
Med Kristinas beslut att avsäga sig regeringen
sammanhängde hennes ovilja mot att skaffa till världen en
efterträdare av hennes eget kött och blod. Mot äktenskap hyste
hon, som vi funnit, en avgjord motvilja. Ett ungdomstycke
hade hon dock haft, och det var för kusinen Karl Gustav.
När den lille pfalzgreven år 1636 vid 14 års ålder kom till
Stockholm, glad och yster, kunde den tioåriga Kristina
icke tänka sig någon bättre lekkamrat än han. Hon skulle
bli regerande drottning, och naturligtvis skulle han bli konung.
Då han reste bort, storgrät hon och var otröstlig och ville
inte veta av några andra leksaker än hans små hundvalpar,
som hon vårdade med moderlig omsorg.
Tiden gick. Barnet blev ungmö och lovade unge
pfalzgreven sin tro. Hennes brev till honom andas den ömmaste
tillgivenhet. Hon försäkrar honom om sin trohet in i döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
