Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Ur Erik Dahlbergs dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avskedet en riksdaler, »den han med många tusende
välsignelser mottog och for sin väg i den meningen, att vi aldrig
mer skulle råkas».
Följande morgon var febern så häftig, att Dahlberg av
mattighet icke förmådde tala. Då började krögaren förstå,
att hans gäst var pestsjuk, och vågade för smittans skull
icke ha honom i huset. Han tog därför en halmkärve, lade
den under några pilar i närheten och lät bära Dahlberg dit.
Där lät han honom ligga mitt i kalla hösten med blott
krigarkappan över sig. Troligtvis skulle den sjuke ha blivit
dödad av vargar eller av kringstrykande polska bönder, om
icke hans vän fiskaren hade funnit honom och förbarmat
sig över honom.
Till sitt hem i Elbing kunde denne icke föra Dahlberg, ty
ingen pestsmittad fick komma in i staden. Därför gick han
till väga på följande sätt, varom dagboken berättar: »Han
lade halm i sin båt och övertäckte den med sitt segel, bar
mig dit in och förde mig ett långt stycke ut i sjön, in uti
tjocka vassen, varest mig ingen finna kunde. Där stötte han
båtshaken neder i grunden och band båten därvid fast, rodde
med en liten ökstock till land och gick till fots till Elbing
igen att hämta mig mat och dricka.
Uti samma båt låg jag uti en och tjugu dagar, ynkelig och
eländigt sjuker, uti mina kläder, stövlar och sporrar. Uti
denna tid bragte fiskaren mig mest varannan dag mat och
dricka, ehuruväl han sedan med ed bekräftade, att jag uti
ellova dagars tid icke hade njutit så stort bröd som en
valnöt stor, men 10 inemot 11 stop öl hade jag druckit vart
dygn.
Stor lycka var det, att jag uti denna stora svagheten och
starka huvudyrslen och mol allena, som jag var, icke haver
sprungit i sjön och dränkt mig eller eljest av svaghet
oförmodeligen fallit i sjön, när jag naturen hjälpa skulle. Men
Guds godhet haver oppehållit mig, och Guds helige änglar
hava visst lägrat sig omkring mig, att varken satan eller
onda människor hava kunnat göra mig någon skada.»
Så småningom gav sig febern, sansen började återvända
»lika som droppevis», och Dahlberg kunde erinra sig, vem
han var. Då förde honom fiskaren en mörk natt till sin lilla
stuga, som låg i utkanten av staden. »Men så snart jag så i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
