Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - »Den svenska skaldekonstens fader»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack, huru går det så? Huru kommer det till, att du, ärliga,
gamla, obefläckade Göta-matrona, som haver gjort alla dessa
unga damer rika, nu själver äst så fattig vorden?» utropar han.
Och så skrider han till verket att återge denna »högvyrdeliga
matrona» hennes »ärlige skrud». Han beger sig in i hennes
fatabur och genomletar hennes gömmor, där han finner
mycket, som är »utgammalt, möglot och utnött», men också »ett
tämmeligt förråd av smide, sölv och gull, gammalt starkt
arbete men bättre av stick och korn än nu allmänt förarbetas.
Där hittar han ock »dyrbare pärlor och kostelige ädelstenar»,
och han ser, att det alltsammans skulle i en sinnrik konstnärs
hand kunna bli till »en rik och prydlig skrud igen».
Betecknande för bildade svenskars språkkänsla denna tid
är vad en svensk vetenskapsman ännu i början av 1700-talet
kunde säga: att det var svårt att föreläsa på svenska, »ty
vad var och en ting heter på latin är bekant, men huru det
översättes (!) på svenska behövs eftertanke till».
Georg Stiernhielms nitälskan för språket bottnar i en
vördnadsfull beundran inför en så alldaglig men i grunden dock
ofattbar företeelse som den, att människan förmår med små
tecken på ett papper uttrycka själens innersta tankar, så
»att en annan kan dem med sine ögon görliga[1] skåda». Över
ett sådant underverk förvånar sig ingen av oss, säger han i
det snillrika företalet till »Gambla Swea- och Götamåles
fatebur», hans stort anlagda men aldrig fullbordade ordbok.
»Men indianerne, det elände usle fä, som aldrig hade hört eller
sett slikt, dem kom det sällsynt[2] före, när de av dem, som
först intogo landet, blevo sände till varandra över tjugu och
flere mil med en papperslapp och de märkte, att den ene
kunde se i papperslappen, vad den andre, som så långt borta
var, ville och mente. Ack, Herre, vad de sig gruvade! De
tänkte intet mänskeligt om dem, som sålunda kunde
sinsemellan betyda och förstå vars annars tankar. Alltså haver
det sig ock om målet. Vilket icke är annat, än att man med
rösten och röstens margfaldige böjande, lämpande och
länkande betecknar och ett mål giver å sina tankars
obegripelighet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
