Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ett hetlevrat släkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sitt stånd med oljuds och övervålds görande om
nattetid».
Myndigheterna tillsatte särskilda vakter för att beivra
allt dylikt oskick, och vid hårt straff förbjöds att »med
skriande, ropande, svärds och gevärs blottande någon egenvillig
excess begå på gator, gränder och torg». Den som gjorde
sig skyldig därtill, skulle »strax kastas i fängelse och spisas
med vatten och bröd» för att sedan få sin dom allt efter
skadans eller förargelsens omfattning.
Desslikes belades det med strängt straff att »om aftonen
efter satt vakt och nattetid något skytt, bössa, musköt eller
pistol lösa». När någon befanns så »otidig», att han nattetid
därmed förlustade sig, skulle, »vakten en sådan tillsäja,
att han härmed haver fördrag».[1] Men om han det oaktat
fortsatte och vakten ej kunde hindra det, ägde denne att
påföljande morgon anmäla bråkmakaren för myndigheterna
till vederbörlig avstraffning.
Snart visade det sig nödvändigt att förstärka bevakningen
genom att organisera en ryttarvakt, som skulle »flitigt och
noga alla gränder och gator patrullera och genomrida» samt
förfölja och antasta alla, som beträddes med överträdelse
av förbuden.
Ryttarvakten tycks emellertid själv ha gjort för mycket
buller av sig för att kunna överraska bråkmakare. Därför
befanns det bättre att använda de pengar den kostade till
att underhålla en annan vakt, »som ginge till fot och uti
alla gatuhörn uppvaktade samt den, som sig med oljud
eller annan missgärning höra låter, dess bekvämligare
överrumpla och fasttaga kunde».
Men de i gathörnen lurande vakterna lyckades lika litet
som de till häst framsprängande utrota det onda. Ännu i
1679 års »förbud emot insolentier[2] i Stockholm» klagas över
det »okristeliga ropande och skriande samt andre
våldsamheter, som förövas på torg och gator om nattetid, varvid
det ena dråpet och mordet efter det andra höres sig tilldraga».
Och när vakten grep in, blev den »med skymford samt hugg
och slag bemött». I anledning därav fick vakten rättighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
