Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ur 1664 års legohjonsstadga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framstår för sitt tjänstefolk som ett mönster av fullkomlighet.
Att dessa erfarenheter ej datera sig från vår tid, det finner
den som tar del av Kungl. Maj:ts stadga och påbud om
tjänstefolk och legohjon, daterad anno 1664. Anledningen till
stadgans utfärdande var nämligen Kungl. Maj:ts misshag med
»den stora oreda», som dagligdags mer och mer inrotade sig
i fråga om tjänste- och legohjon. Å ena sidan hade dessa
blivit »odrägeligen dyra och motvillige», och å andra sidan
befanns, att husbönder och matmödrar »otillbörligen
hanterade sitt tjänstefolk».
Nu skulle emellertid myndigheterna råda bot på det onda.
Till den ändan stadgades, att »inge landstrykare och
lösdrivare eller lättingar skola i städerne eller å landet lidas»,
utan skulle varje fullväxt karl, som icke var självsuten
borgare eller bonde eller hade laga tjänst, vara förfallen till
båtsmans- eller knekttjänst. »Detsamma skall ock ske med pigor
och andre kvinnor. De som icke tjänst hava eller kunna
bevisa sig äga medel att ärligen nära sig eller misstänkas att
umgå med otillbörlig bärgning, skola plikta efter Sveriges
rikes lag.»
»Sedan lego- och tjänstehjon äro trädde i tjänsten, skola
de sig därutinnan jämte gudsfruktan trogne och flitige
förhålla, till dess stämnetiden är ute, drivandes det arbete och
de sysslor görandes, som husbonde och matmoder dem
skäligen befalla och föresätta och de veta deras plikt av dem
äska och fordra. Är någon däruti försummelig, rättes först
med godo, förmanes därnäst allvarligen, och där sådant intet
vill hjälpa, hålles därtill med en skälig och tillbörlig aga eller
anklages för magistraten; och den må en sådan skaffa till
behörig ort att straffas och hållas till något tjänligit arbete.»
Trots denna och en hel del andra förordningar fanns det
alltjämt gott om lösdrivare i landet, och särskilt inrotade sig
i huvudstaden ett »straffbart tiggeri, i det månge vanartige
så kvinns- som manspersoner, oansett de till lemmar friske
äro, endast av lättja och självsvåld slå sig till tiggeri och
under sken av fattigdom skyla sitt okynne samt allehanda
laster». För att äntligen få dem till något arbete, varmed
»slike vanartige, friske och före[1] tiggare dels måge späkas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
