Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - »Sikeiner och tattare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet, vilke göra stor skada». I anledning härav resolverade
riksrådet, att tattarne skulle åläggas »att packa sig ur riket
och intet vistas härefter inom dess gränser. Finnes», heter
det vidare, »någon efter Larsmässo nästkommande här i
riket, den skola ståthållarne utan någon föregående förfrågan
opphänga och till livet straffa låta.» En förordning av detta
innehåll blev också utfärdad, men den kunde naturligtvis
aldrig efterlevas.
Att så ej skett framgår ock av att Kungl. Maj:t fem år
senare i en »Ordning och stadga om tiggare, landstrykare
och lättingar» klagar över att »ziguener och tattare stryka
omkring uti provincierne och jämte allehanda ogudaktighet,
som av dem begås med deras spådomar, lögn och tjuveri,
tillfoga Våre undersåtare ett stort besvär». Kronobetjäningen
fick nu befallning att »låta gripa dem vid huvudet», och om
någon bland dem befunnes skyldig till »tjuveri eller annan
otillbörlig akt[1] och missgärning», så ägde landshövdingen makt
att utan vidare rannsakning och dom straffa honom till livet.
De andra skulle han »köra utur sitt län och hövdingedöme»
och samtidigt meddela sig med landshövdingen i det län,
dit tattarne toge sin tillflykt, så att även denne kunde förfara
på samma sätt och vandringsfolket sålunda drivas ur riket.
Komme zigenarne sedan igen, skulle man slå dem i järn och
föra dem till närmaste slott att där arbeta vid vatten och
bröd.
År 1648 blev det återigen i rådet tal om tattarne. »Hennes
kungl. Maj:t mente bäst vara, att de sändas till Nya Sverige,
och att därom skrives till landshövdingarne, att de have dem
i förvaring till öppet vatten.»
Riksrådet och amiralen Erik Ryning »höllt hazardeust[2]
att sända dem dit; tilläventyrs skulle de göra ett
skälmestycke». Men drottningen vidhöll sin åsikt.
Landshövdingen i Uppsala och Stockholms län, riksrådet
Bengt Skytte yrkade på att lösdrivare och missgärningsmän
skulle dömas till tvångsarbete. »Mente därigenom landet
befrias ifrån det onda.» Regeringen beslöt också, att så skulle
ske beträffande missdådare, vilka ej förmådde betala de böter,
som ådömts dem. De skulle »levereras landshövdingen herr
Bengt Skytte, att arbeta på graven i Tälje».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
