Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kärnkarl från vår stormaktstid - Olof Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av handklaffarna, sägande, att vi skulle sitta hemma på
rumpan och lära oss gå socken med de fattige djäknarne.»
Och därvid blev det. Gunstig junkern och hans yngre
broder fingo draga ut på sockengång på landsbygden. Men de
medel, som bröderna samlat ihop, måste de ge åt behövande
kamrater.
I hela åtta år skulle det nu dröja, tills Olof Rudbeck blev
inskriven vid universitetet. Men prövotiden gjorde honom
gott. Allt sedan dess avskydde han prål och fåfänga.
Vid universitetet drogs Rudbeck nästan genast till
naturvetenskaperna. Professorernas kunskaper räckte icke till för
hans vetgirighet. Allt skulle han plocka sönder och själv
undersöka, hur det var hopkommet. Han såg, vad andra icke
märkte; han anade det stora sammanhanget i naturen — sådan
är snillets blick. Tidigt gick hans rykte över Sveriges gränser.
En tid efter Kristinas besök i Uppsala fick Rudbeck av
henne och Axel Oxenstierna frikostigt understöd till en
studieresa till Holland, den fria, idoga handelsstaten,
blomsterskötselns och naturvetenskapsmännens land. Från denna tid
blev botaniken hans älsklingsvetenskap, vilken han kallar
»den allraljuvligaste, mest oskuldsfulla och den, som
människan först blev skapad till». Han räknas också som den
egentlige grundläggaren av botanikens studium i
Sverige. Men detta nya intresse kom honom att avbryta
sina så framgångsrikt påbörjade undersökningar av
människokroppen.
De många sinnrika uppfinningar, för vilka Holland var
berömt, studerade Rudbeck med en grundlighet, som om
han ämnat bli ingenjör. Han njöt vid tanken på hur han
skulle gagna sitt fädernesland med allt det goda och nyttiga,
han skådade; han tyckte sig redan med tjusning se vetgiriga
ungdomsskaror lyssna till hans lärdomar för att sedan sprida
kunskaperna till alla Sveriges bygder.
Så kom han hem till Uppsala och inbjöd allmänheten att
beskåda hans rika växtskatter, hans modeller och ritningar
samt åhöra hans förklaringar. Den utsatta timmen kom —
men Rudbeck stod där ensam bland sina skatter. Då brast han
i bittra tårar, grät över sin missräkning, över sina landsmäns
likgiltighet. Det var ynglingens första stora motgång . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
