Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blyge ynglingen, som blev envåldshärskare - Karl XI:s barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levandes. Ekorrn är krit-vit och haver röda ögon.» Detta
fall av den naturföreteelse, som kallas albinism, blev på
konungens befallning avbildat av konterfejarne Krafft och
Ehrenstrahl.
Som exempel på Karls intresse för andra märkvärdigheter
i naturen må anföras följande lilla anteckning: »1691, april
28, gav min gemål mig smultron, som voro växte uti vår
trädgård här i Stockholm, vilket är en stor rareté och man aldrig
förr här haft haver.»
På sina jakter var Karl flere gånger illa ute. En gång hade
en varg redan huggit tag i foten på honom och bitit igenom
stöveln, då han lyckades döda honom med sin värja. En
annan gång hände det, att en sårad björn störtade mot honom.
Redan hade det ursinniga djuret rest sig på bakbenen för att
slå ned ynglingen, då hundarna kommo rusande och angrepo
besten, så att Karl undkom.
Hade vackra föreskrifter varit nog för att göra en människa
till ett mönster av dygder, så borde instruktionerna för Karls
guvernör och lärare ha bragt barnet bra nära fullkomligheten.
Man borde, föreskrevs det, i honom inpränta framför allt
gudsfruktans, klokhetens, rättrådighetens, ädelmodets,
tapperhetens och måttlighetens dygder — ej så litet att börja med.
Dagligen skulle han göra sin bön på knä, och intet otidigt
skämt finge i hans närvaro tillåtas. Tvenne därtill utsedda
riksråd skulle var dag sitta till bords med konungen och
»underhålla honom med tjänlige diskurser». Lyckliga barn!
I själva verket lämnade dock resultatet av Karls XI:s
uppfostran mycket övrigt att önska. Visserligen hade ingen
något ont att säga om hans seder, och en stark rättskänsla och
sanningskärlek präglade hans handlingar, men han var i hög
grad egenvillig och hade icke fått lära sig att behärska sitt
»hetsiga, prompta och levandes gemöt».[1] Vid vapenövningar
kunde man få se honom slå officerare med flata värjan
kring öronen, ja han tog ibland till handgripligheter mot
rikets högsta män.
Med hans kunskaper var det betänkligt ställt. Och det
berodde mest därpå, att hans moder med tanke på sonens svaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
