Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blyge ynglingen, som blev envåldshärskare - Kriget med Danmark 1675—1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenskarnes högra flygel och danskarnes vänstra, anförda
av sina konungar, hunno först fram och började striden,
just som solen gick upp över den snötäckta slätten. Karl
stormade fram i spetsen för de sina, ropande: »Kommen ihåg,
att I ären svenskar!» Hans häst fick ett skott i pannan, så
att han »därav blev något oregerlig», och kulan studsade upp
mot konungens hatt, men Karl besteg en ny springare och
blandade sig åter i det vildaste handgemänget. Han var,
berättar Hakvin Spegel, »alltid främst uti spetsen, eldande sitt
folk». Men sin oförfärade manlighet visade han dock »med
ett glatt, ljuvligt och leende ansikte».
Efter flere hårda sammandrabbningar upplöste sig
danskarnes vänstra flygel slutligen i flykt. I vild panik störtade
de flyende ned på Kävlinge å. Men nu hade dagsmejan tinat
upp isen; den brast på flere ställen, och hundratals människor
och hästar drunknade. »Följande dag», berättar en svensk
officer, »var en sällsam, ömklig syn att skåda, ty ur strömmen,
som då åter frusit, syntes här en halv människokropp, där ett
huvud, en arm eller ett ben sticka upp över ytan mellan döda
hästar och andra föremål.»
I stridsivern hade Karl med sin högra flygel förföljt
danskarne nära en halv mil utan en aning om hur det gått för
centern och vänstra flygeln. Men nu bär det av tillbaka till
slagfältet så snabbt hästarna förmå springa. Där pågår striden
alltjämt »med oerhört dån och knastrande». Karl hinner fram,
just som hans uttröttade krigare hålla på att överväldigas av
fienden. I stället för det sista förkrossande anfall, som de nu
vänta sig från danskarne, få de till sin häpnad se en del av
fiendehären göra helt om och marschera åt annat håll: konungen
är där! Med fara för eget liv tränger han sig igenom en
öppning i det danska rytteriet fram till sin sviktande center och
vänstra flygel. Vid åsynen av sin tappre konung livas krigarne
till nytt mod. »De kände sig som de lyckligaste i världen att
få följa honom i döden», säger en av dem, och fastän
dödströtta gingo de mot fienden som »rytande lejon».
Danskarne tveka ett ögonblick, mot vilken av de fientliga
avdelningarna de skola vända sig — då anfalla svenskarne
på en gång från alla sidor. Det blir en mördande kamp.
Fiendens slagordning tränges ihop till en klump. Rytteriet räddar
sig genom flykt, men fotfolket hugges ned eller tages till fånga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
