Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de tre högre stånden och yttrade till dem, att Hans Maj:t
»med nåder låtit sig skriften behaga» och ville visa riksens
ständer samma förtroende nu som vid kröningsriksdagen i
Uppsala. »Därföre», sade konungen, »måge ock riksens
ständer själve utnämna visse personer av vart stånd, vilka såsom
domare saken avgöra och med dom avhjälpa skola.»
Det dröjde i två dagar, innan konungens svar genom
lantmarskalkens redogörelse blev bekant för ridderskapet och
adeln. Budskapet verkade såsom ett förlamande åskslag.
Protokollets ord tecknar situationen med åskådlig kraft:
»Över denne proposition var en liten stund nästan helt
tyst, så att ingen talade.»
Omsider sade rikstygmästaren herr Per Sparre: »Jag tycker,
att vi böra ännu reflektera på[1] skriften och vad däri står,
nämligen att regeringen och rådet måge få förklara sig, ty det
kan hända, att Hans kungl. Maj:t intet haver rätt fattat
meningen av skriften, efter såsom ständerne uti skriften
intet begära dom, utan att riksens råd måge få förklara sig
på skriften.»
Men lantmarskalken hade andra synpunkter att framlägga:
»Fast ständerne hava satt uti skriften, att riksens råd måge
förklara sig, så haver det likväl behagat Kungl. Maj:t själv
förordna saken till doms, och att ständerne måge utnämna
domare. Jag vet intet, huruvida vi kunna eller töras förändra
Kungl. Maj:ts vilje.» Hans Maj:t hade nu, fortsatte talaren,
funnit, att bästa utvägen till befordrande av rikets välfärd
vore den, »att ständerne förordnade en fullsittande rätt».
Därpå hade konungen ock befallt, att ständerna skulle
utnämna vissa personer som bisittare i samma rätt. »Sådan
Kungl. Maj:ts vilja kunna ständerna intet säja emot»,
framhöll han. Och både Hans och Axel Wachtmeister
instämde i att »det står oss intet till att hindra Kungl. Maj:ts
vilja».
Per Sparre ville dock icke ge sig. »Ingen», genmälte han,
»vore så obetänkt att stå emot Kungl. Maj:ts befallning; men
när Kungl. Maj:t saken tilläventyrs intet haver
fullkommeligen och kanske rätt fattat, så kunde det än remonstreras[2]
Kungl. Maj:t.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
