Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktigt väl beställt med endräkten inom rikets främsta stånd.
Lågadelns män, som icke ägde några stora gods, hade blott
sina löner som ämbets- och tjänstemän att leva av. Det blev
just de, som närmast drabbades av de högadliga
förmyndarnes vanvård av rikets penningväsen. Bittert harmade dem ock
grevarnes fordringar att, oavsett ålder och ämbete, vid
offentliga och enskilda samkväm ha försteget framför andra
adelsmän. Det kunde ju ej annat än betecknas som oförsynt, när
bördsstolta grevliga och friherrliga spolingar, som ej voro
torra bakom öronen, kommo med anspråk på att både i
statens tjänst och i umgängeslivet ha försteget framför gamla
ämbetsmän, som grånat i sina värv.[1] Man kunde få höra dem
pocka på att vid »likprocessioner» och andra tillfällen gå före
gamla berömda generaler, sådana som Rutger von Ascheberg.
Denna företrädesrätt påstodo de att deras förfäder köpt åt
dem med sitt blod.
Ej att undra på att de sålunda förfördelade kände det, »så
att en kan vräka värjan i den andra», såsom orden en gång
föllo på riddarhuset vid diskussion om denna fråga.
När en gång på 1660 års riksdag en adelsman talade så
vackert om forna tider, då inga rangtvister funnos utan alla av
ridderskapet och adeln »levde endräkteligen och roligen
tillsammans som systrar och bröder», förstördes intrycket av de
hjärtevinnande orden genom en nittonårig greve Oxenstierna,
som »något nesligen» yttrade, att han icke ämnade ge någon
landshövding försteg före sig. Det fanns emellertid de, som
försökte lära ynglingen veta hut och läto honom få höra, »att
han först skulle bli en karl och resa dit blykulorna vanka,
förrän han sådant barnsligen talar».
En gång hände det den gamle, om riket högt förtjänte
general Helmfelt, som ärofullt deltagit i Sveriges krig alltsedan
Lennart Torstenssons dagar, men vars fader varit »endast»
borgmästare i Stockholm, att han blev utmanad av en
stryktäck greveyngling, därför att generalen vågat gå före greven
i en likprocession. Helmfelt vände sig då med milt
överseende till dem, som framförde utmaningen, med orden: »Jag
ber herrarne förmana ynglingen att han håller sig stilla. Jag för
min del har så ofta slagits mot riksens fiender och har därav så
trälgångna[2] händer, att jag i dem ej mer känner någon klåda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
