Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Bistra tider för storfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigskonsten, den hjältemodige Rutger von Ascheberg, som Karl
brukade kalla »min goda och trogna gubbe». Inför honom
beklagade konungen sig nu över förlusten av »en trogen, redlig
och oegennyttig tjänare. Jag och hela riket ha», skrev han,» i
honom förlorat en stor man, ty Gud hade begåvat honom med
synnerliga gåvor; och min gode och redlige Hans Mörner har
Gud, den allrahögste, också kallat till sig. Gud bevare min
kära Ascheberg!»
Fattig gick han bort, den man, som mer än någon annan
arbetat på att skaffa välstånd åt staten. Hans änka erhöll
av konungen några gods på livstid och tvenne nådår »för hennes
mans oförtrutne, hulde och mycket considerable[1] tjänster».
Till efterträdare åt den avlidne utsåg konungen den nitiske
Fabian Wrede. Under hans ledning blev det drygaste
arbetet undangjort till år 1687. Då upplöstes
reduktionskommissionen och efterträddes av en ny myndighet, som skulle
avsluta reduktionsverket. Dess ledare var Jakob
Gyllenborg, som på denna post utvecklade samma outtröttliga
arbetsamhet, men ock samma hårdhet och obeveklighet som
förut inom stora kommissionen.
Väldig var den vinst, kronan skördade av reduktionen.
Den årliga avkastningen av de indragna godsen beräknades
till 2½ millioner daler silvermynt. Men förkrossande
drabbade den sina offer. Riksamiralen fick både sin fasta egendom
och sitt lösöre utmätta av kronans rättsbetjänter, ja dessa
till och med skrevo upp den sammetsrock med gyllene
knappar, som den gamle bar på sig. Då kommo tårarna honom i
ögonen, och han sade till sin hustru: »Hittills har jag sörjt för
dig; nu får du underhålla mig — jag har intet mer övrigt.»
Magnus Gabriel De la Gardie fick av sina väldiga domäner
behålla blott Venngarns gård i Uppland. I ett brev till Erik
Lindsköld på hösten 1684 klagar han sin hårda lott i följande
ordalag:
»Så sant, som Herren lever, är det mig omöjeligit längre
att uthärda. Fattigdom, smälek och det att jag ingenstädes
kan erhålla mig rätt äro svårare anstötar, än att mänskelige
krafter hinna däremot att uthärda. Sådant tillstånd driver
mig nu härifrån,[2] men till vad ort, det må Gud veta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
