Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Envåldsmakten utvidgas ytterligare på riksdagens bekostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anstår en devot[1] undersåtare att med förmätne ord inskränka
eller lika som på viktskål lägga sin överhets makt och
myndighet, när den brukas till Guds namns ära och riksens gagn
och bästa».
Hans Maj:t önskade också få veta, om någon ville på
sådant sätt »binda Hans kungl. Maj:t händerna, att Hans kungl.
Maj:t icke i sitt rike må göra lag och stadgar, reglementen
och förordningar, och att de samma utan ständerne skola
vara kraftlöse».
På riddarhuset hade nu modet sjunkit därhän, att även
Per Sparre och hans anhängare tävlade i att ogilla Lilliehööks
yttrande och beklaga, som det hette, »att Eders kungl. Maj:t,
som utan dess av sin svåre regementsbörda haver besvär och
möda nog, skulle av någon sin undersåtares tal och conduite[2]
hava funnit det misshag, som haver kunnat förtörna Eders
kungl. Maj:t». Utlåtandet inrycktes i det skriftliga svar, som
adeln samma dag gav, och vari ståndet ej hade ord nog starka
att »tillfyllest utsäja, huru hjärteligen det dem bedrövar, att
Eders kungl. Maj:t skall vara förorsakader att låta förehålla
dem, att ibland dem någon haver varit, som fört sådane
discurser, som hava förorsakat Eders kungl. Maj:t till något
missnöje», och man uttalade sin kraftiga förkastelsedom över
Lilliehööks yttrande.
Vad själva frågan om lagstiftningsmakten beträffar, skilde
ständerna mellan å ena sidan administrativ lagstiftning,
gällande mera tillfälliga stadgar och förordningar — en makt
som konungen av ålder innehaft — och å andra sidan rätten
att stifta allmän lag, vilken förut krävt riksdagens
samtycke för att få gällande kraft.
Beträffande den förra utläto sig ridderskapets och adelns
medlemmar, att de höllo det »<sp>alldeles för orimligt att
vilja obligera[3] Eders kungl. Maj:t att höra dess
ständer, när Eders kungl. Maj: t vill göra stadgar, plakater,
reglementen och förordningar</sp>». Men även beträffande
rätten att göra ändringar i Sveriges allmänna lag var
skrivelsen avfattad i så devota ordalag, att konungen ansåg sig
ha fått ensamrätt även till lagstiftning på detta område.
Ståndet uttalade visserligen »den underdånige tillförsikt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
