Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - Ny kraft i riksstyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans själ i evighet för den trohet och försorg, han drog för
min tjänst och min sons uppfostring! Jag kan honom aldrig
till fyllest beklaga.[1] Jag haver mist i honom en trogen, redlig
och kär vän, som mente mig, min son och hela riket väl.
Herr kongl. rådet haver mist där en trogen vän. Jag sörjer
honom utav allt mitt hjärta.»
Bielke själv, som var en orolig ande, fick, så väl han än
stod till boks hos Karl XI, även pröva på snäsor. Så skarpa
voro ordalagen i ett kungligt »bannebrev», att Bielke i en
skrivelse till Hans Maj:t klagade, att han nu måste anse sig
vara i onåd. I det svar, han erhöll från envåldskonungen
i mars 1693, är det något av samma landsfaderliga ton som
i gamle kung Göstas brev. Konungen försäkrar mottagaren
om sin synnerliga nåd och erinrar Bielke om att han ju ofta
nog låtit honom »märka Vårt nådige behag», som han säger,
»när sakerna av den beskaffenhet funnits och Vi sådant
have göra kunnat. Om Vi åter däremot have låtit förspörja
Vårt missnöje, när det icke har gått den vägen, som Vi
gärna have sett, och då någorlunda have skärpt
orda-formerne, mene Vi, att det icke borde komma Eder så främmande
och sällsynt före, efter Oss ju den makten tillstår att
allvarligen förehålla dem, som Oss undergivne äro och Våre
bud stånda böra, när de på deras plikt och skyldighet något
mangla låta.[2] Och det är även det eko, som Vi Oss om
tillförne emot Eder utlåtit have, vilket giver behageligit svar,
när behageligit rop till Oss inkommer, men tvärt emot giver
intet angenämt genljud, när Oss något misshageligit
tillropat varder.»
Nit i arbetet hade Karl XI rätt att fordra av
ämbetsmännen, ty nu fingo de ordentligt ut sina löner. Men
något överflöd blev det inte. Karl brukade själv säga: »Bliva
mina tjänare intet salige i min tjänst, så inte bliva de rike.»
Det arbetades i alla styrelsens grenar, raskt och jämnt. Det
var något annat än förmyndartidens slappa ordning och
vankelmod. Hela staten gick som ett urvek. Se t. ex., hur
minutiöst konungen ordnar arbetet inom reduktionskommissionen
genom följande order i juli 1682:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
