Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - En ny »bondekung»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— »Jag vågar det», svarade Karl och röjde, vem han var.
Den myndige kronofogden stod där blek och darrande. Så
blev det att följa konungen till hans härbärge, och där
förestod en svår räkenskap.
En annan gång hände det, att »Gråkappan» fram på natten
kom till ett ryttartorp vid Kinnekulle. Far i huset var
själv borta, och främlingen kunde endast med möda övertala
hans hustru att härbärgera honom, eftersom hon icke kunde
ge honom annan liggplats än på golvet i dagligstugan.
Kammaren innanför var nämligen upptagen av »nådig
kvartermästaren», och en så hög och sträng herre var det då inte värt
att störa.
Den enkle mannen i den grå kappan hade emellertid inte
så stora pretentioner som nådig kvartermästaren. Han fick
sig en halmkärve och lade sig på den, rullade ihop sin kappa
till huvudgärd och bredde en skinnfäll under sig. Så somnade
han, trött efter dagens ansträngningar.
Men tidigt i daggryningen öppnas dörren från kammaren,
och den myndige herr kvartermästaren träder ut. Den okände
främlingens ben ligga i vägen för honom; och som han inte
vill omaka sin lekamen med att kliva över dem, ger han dem
en spark och ryter: »Den som ligger under skinnfällen skall
dra benen åt sig.»
Mannen under skinnfällen stiger då helt stillsamt upp, får
sig en bit bröd och en skål mjölk av mor i huset, tackar för
visad gästfrihet och går ut i stallet att sadla sin häst. Men
innan han sitter upp, tar han reda på den kaxige
kvartermästarens namn, och så sätter han av i trav.
När kvartermästaren träder in i stugan igen, berättar
gumman, att främlingen önskat få veta hans namn. I
detsamma skall hon just flytta bort mjölkskålen, och vad får
hon då se: jo, att där ligga elva blanka dukater under den!
Den som blev glad, det var mor; men nådig kvartermästaren,
som genast förstod, vad talet elva betydde, blev i en hast
knäsvag och utbrast: »Gud tröste mig, det var Gråkappan!»
Och så fick han, tillägger sägnen, på fläcken ett slaganfall,
så att han aldrig hann få smaka den kungliga onåden.
En av Karls längsta och mödosammaste resor var den färd,
som han i maj och juni 1686 företog till de oländiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
