Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - Envåldshärskaren utsträcker sin makt även över kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När tumultet någorlunda stillats, försöker sig länsmannen
på ett förmaningstal, men den av de tre bråkstakarne, som är
värst i munnen — hans namn är Lars i Näs —, svarar »med
kinsande huvud»: »Jag giver dig fånen.» Sedan, heter det
i rannsakningsprotokollet, »slår han tre resor i stolen, så att
listen på dörren lossnar», och utbryter i »gräselige ord åt pastorn».
Man fick till och med anledning till den hemska misstanken,
att de tre »dryckebultarne» haft anslag mot kyrkvaktarens
liv, ty »när Lars i Näs kom utom kyrkbacken, lossar han av
sin bössa — hade alltså tänkt väktaren därmed skjuta, om
de honom utom kyrkodörren fått».
Ett fult intryck hade det under detta uppträde gjort att
se, hur den värste våldsverkarens hustru betedde sig. Hon
hade ingalunda försökt lugna sin man, utan då bråkmakarne
fattade tag i kyrkvaktaren, hade hon »för löje skull ej
kunnat sig hålla, med mindre hon måtte hålla klädet för munnen».
Men skratta bäst som skrattar sist! Upphovsmännen till
detta tumult blevo av Göta hovrätt dömda förlustiga all
sin lösa egendom samt ålades att plikta 50 daler silvermynt
vardera. Men Lars i Näs var den ende, som kunde betala
böterna. De bägge andra fingo i stället »löpa sex gånger
gatulopp genom femtio par spö». Den gången klagas inte i
protokollet, att den skrattlystna hustrun »ej kunde sig hålla
för löje skull».
Såsom »okristeligit» betecknades i stadgan om sabbatsbrott
att taga hundar med in i kyrkan, ty, heter det, »kyrkehundar
hava den slemma art och otukt att snarast orena, skämma och
väta det, som bäst är tillpyntat».
Men att ändå värre saker än så kunde förekomma, och det
i en domkyrka till, det kan man se av en inlaga, som
konrektorn i Växjö skola år 1695 insände till domkapitlet. Däri
klagar han över att på grund av kyrkvaktarens försummelse
»stora förargelser och oskick uti församlingen ske under
kyrkotiden, att icke allenast orena kreatur, svin, getter,
bockar och hundar, grassera på gångarna och stundom halva
predikan med sitt skällande förtaga utan ock ursinnige[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
