Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlade i Svart Lars Olofssons stuga i anledning av ett stundande
bröllop. Dit hade också den anklagade gumman kommit;
och då man börjat tala om, huru hon förde barnen till
Blåkulla, nekade hon ej därför, utan sade, att hon skulle fara
med dem nästa natt. Då satte man handklovar på henne
för att förhindra detta. »Men hon tänkte: ’Jag skall väl
löna Eder; I skolen få ont igen’.» Rätt som det var, blevo
barnen »darrande, maktlösa, begynte dåna och stjälpa
omkull, den ene över den andra. Man började misstänka
trollpackan för argan list, och när en av flickorna »begynte blöda
i näsona, då sade hon till Kirstin: ’Jag tror du suger mig
till blods.’ Hon tillstod det strax; så begynte ock de andra
säja detsamma.»[1]
Per Olofsson, som var »framsynt», såg då, hur trollpackan
mjölkade den ena efter den andra. Och när han påbördade
henne detta, nekade hon icke därtill. Hon »sade sig hava
fått den befallning av Satan sålunda göra. Mjölken gjorde
hon smör utav», och en del därav fick satan, en del behöll
hon själv.
Stugans ägare, Svart Lasse, som Kirstin också diat, så att
han blivit liggande sjuk, berättade, hur de mjölkade barnen
vid tillfället i fråga »dånat och fallit på golvet som skjutne
fåglar. De satte sig upp», sade han, »och än föllo kull igen
flere resor huvudstupa fram på golvet. Och många, som
icke dånade, blevo eljest mycket svage och darrande, vilka
voro svage långt in på andra dagen, orkade litet tala och
leddes med stor möda hem var till sig.»
Per Olofsson hade också dånat flera gånger och »såg ännu
illa ut och bleker och klagade sig hava ont i huvudet och
bröstet. Sade sig hava sett i Svart-Lasses stuva Satan som
en hund.» En annan gång hade mörksens furste tett sig för
honom »först som ett hår, vart sedan som en hund, och på
sistone blev han som en målad pilt».
Inför rätta nekade Hass Kirstin först, men då barnen
vidhöllo sina beskyllningar, gav hon slutligen efter och
förklarade, att om barnen sagt det, så var det väl sant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
