Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Fontelius lyckades fly men greps och inspärrades i
Örebro fängelse. Där fick hon sitta till i december 1676, då
hon blev av Kungl. Maj:t frikänd. Den lyckliga utgången
berodde till väsentlig del på ingripande av Uppsala
domkapitel. Teologie professorn Martin Brunnerus, vilken vi
minnas från Jesper Svedbergs första studenttid,[1] en icke blott
from och god människa utan också en ovanligt lärd och
upplyst man, påverkade sina ämbetsbröder inom konsistoriet
att avlåta en skrivelse i saken till rikskanslern Magnus
Gabriel De la Gardie och en annan till presidenten i Svea
hovrätt. Däri hemställdes, att inga domar i trolldomsmål måtte
fällas, med mindre »säkra och handgripliga bevis på
brottslighet förelåge». Domstolarna borde icke godtaga vittnesbörd
från den anklagades personliga fiender; och för att andra
vittnens utsagor skulle tillerkännas bevisningskraft, borde de
stadfästas med ed, att vittnet funnit den anklagade »på färsk
gärning», eller att denne »brukat trolldomsinstrument» och
efter föregående hotelser verkligen tillfogat annan person skada.
Hade dessa förnuftiga grundsatser blivit gällande, så skulle
nästan inga fällande domar ha behövt förekomma.
Brunnerus avgav dessutom ett särskilt betänkande till
regeringen, ett aktstycke, som genom sin klarhet och
tankeskärpa utgör ett värdigt äreminne över författaren själv.
Han går här ett steg längre än domkapitlet i sitt betänkande.
Han ej blott förkastar vittnesmål, avgivna av den anklagades
fiender och av minderåriga, utan drager också i tvivelsmål
värdet av en hel del s. k. självbekännelser. Hur ofta berodde
dessa icke på en förvirring av omdömesförmågan, vållad
genom »ålderen, sjukdomar, dryckenskap och andre sådane
naturlige orsaker» eller ock genom att satan förvillade både
syn och förstånd! Att förneka djävulens existens föll ej ens
de högst upplysta människor in på den tiden.
För ögonblicket stod väl Brunnerus ensam i sin
stridsställning mot tidens fördomar, och blott några få hade ännu vågat
följa honom ett stycke på väg. Men som så ofta är fallet med
deras tankar, som äro före sin tid, skulle dessa småningom gro
i allt flere därför mottagliga sinnen och i sinom tid bära frukt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
