Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resten grannkäringarna med det att göra? Vad ha de
månntro för rätt att kasta henne i synen, att »frantzoserna[1] hava
ätit upp näsona» på hennes man? Var det då att undra på
att hustru Brita hade tagit skadan igen? Men det är då
bara nedrigt förtal, när Segred påstår, att Brita »hissat[2] på
henne några gossar att kasta med sten, så att hennes fönster
av en liten gosse blivit utslaget».
Så där hade man hållit på i år och dag att träta och okväda
varandra, och nog viskades det också därinne i de trånga
kyffena, att både Näslöskan och hennes syster kunde öva
signerier och trolldom. Men så en dag kommer något mycket
värre: det är när ryktena om det hemska barnaförandet
når hit, där atmosfären redan förut är så mättad av skvaller.
Nu viner även skällsordet »trollpacka» för första gången
genom luften, och små gossar och flickor äro snart i färd
med att utpeka både Näslöskan och andra gummor såsom
de där fört dem till Blåkulla. På hösten 1675 drages saken
inför konsistorium, och dit inlämnas en skrivelse,
innehållande »Innevånarnes uti S. Catharinoe församblings besvär
öfver Satans Raserij, och huru theras barn alle nätter
bortföras til blokulla att lära Satans vederstyggelige och
försmädeliga Exercitier».
I samma mån, som förhören inför konsistorium fortskrida,
taga ryktena om trollpackornas barnaförande allt
vidunderligare dimensioner. De anklagade kunna ej ens visa sig på
gatan, utan att någon pojke ropar till dem: »Du är den, som
mig förer från Gud till fan», eller något liknande.
Själva roten och upphovet till det onda synes ha varit en
tolvårig pojke från Gävle, lydande namnet Johan Johansson
Grijs, som fört trolldomsraseriets smitta med sig till
huvudstaden. »Gävlepojken», såsom han brukar benämnas i
samtida rättegångshandlingar, var en illa känd lymmel med
sällsynt dåligt påbrå. Hans mor hade nämligen nyss förut för
trolldom, dubbelt hor och blodskam dömts till livets förlust,
och troligtvis var det i anledning därav, som pojken skickats
till släktingar i huvudstaden.
Knappt hade han kommit till sitt nya hem hos en hökare
på Söder, förrän några små barn i samma gård, där hökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
