Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Efterdyningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dynga och klutar, som hon tagit ifrån andra dyngor, i hans
dyngekista på gatan».
Härtill nekade Johanna »med grova eder». Då berättade
samme man, att hon sistlidne Mikaeli dag om aftonen klockan
7 väsnats och ropat utanför hans dörr. Och när han »löp ut i
dörren och bad henne hålla mun på sig, svarade hon: ’Fanen
far i dig, du skällt få en olycka!’ Och därefter andra dagen,
då han reste bort, stupade hästen med honom, och han bröt
sin högra arm ur led.»
En murare klagade över att Johanna en gång i ilskan lovat
hans hustru, att hon skulle få skam. Och bara tre år
därefter hände det sig, att hans dotter »blev sjuk och eländig i
sitt ansikte och är ganska farlig att se på, så att hon intet
kan gå med blott ansikte». Och till ytterligare bevis på
Johannas ondska hade hans hustru nu, fem år efter hotelsen, blivit
så sjuk, att hon »kan varken röra hand eller fot».
Fiskaren Mårten Börjeson hade »paltegumman» också
vållat mycket ont. Han berättade, att »midsommardagen
sistlidne, vid solens uppgång, kom Johanna Hansdotter i hans
gård, varest han och hans kamrat Jöran Storck stodo och
lagade om deras krokar». Gumman »tornerade» och ville
»taga ett kvasteskaft» och slå hans kamrat, med vilken hon förut
varit i klammeri. Men Mårtens hustru tog tillhygget ifrån
henne. Då »tog Johanna upp sina kläder och föll på sine
blötte knä, säjandes till Jöran Storck: ’I skolen intet bliva
fet om julen av fisket, I skolen göra i år’». Och det hade de
»ej heller blivit», fastän de andra fiskarne det året gjort en god
sillfångst. Och ej nog därmed, utan var gång de bägge
männen kommo i land med sin båt, stegade gumman Johanna
ned till dem, »och då hon såg, att de intet fått något, gjorde
hon därav ett stort löje och gick bort».
En tunnbindare, som vägrat att ge paltegumman ett
tunnband till en söndrig spann, hade, när han dagen därpå gått
ut i sin trädgård, fått syn på »en knuta, stor som en halv
valnöt», i ett äppleträd. Den såg ut som »puggeögon»,[1] och
då han »tog den neder och med en pinne krossade sönder,
befanns däruti hår, näglor,[2] aska och ister». Han misstänkte
Johanna för denna och en likadan knuta, som han senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
