Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En märkesman som läkare, skald och romanförfattare - Urban Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så begav sig den 15 augusti 1665, att ett svenskt
sorgespel för första gången gick över tiljan. Det bar namnet
Rosimunda efter huvudpersonen, en konungadotter, som
longobardkonungen Alboinus först med våld gjort till sin hustru,
sedan han dödat hennes fader, och därpå tvingar att dricka
ur den dödes huvudskål, som han infattat i guld och
ädelstenar. Tragedien bygger nu på Rosimundas beslut att
hämnas, vilket hon utför med hjälp av Helmiges, en bland
longobardkonungens män, som hon lockat till dådet genom
löfte, att han skulle med henne få dela tronen.
Men nu göra longobarderna uppror, och Helmiges måste
med Rosimunda fly till Ravenna, där Longinus är härskare.
Denna ärelystna, dådkraftiga natur vinner Rosimundas
kärlek, och han söker övertala henne att döda Helmiges för
att sedan kunna återvinna longobardernas krona. Först
vänder sig Rosimunda med avsky bort från hans förslag,
och i formfulländade strofer skildras den våldsamma kampen
i hennes själ mellan goda och onda makter. Men slutligen
segra de onda lidelserna, och hon räcker giftbägaren åt
Helmiges. Han dricker men anar försåt, förmår Rosimunda
att bekänna sitt brott och tvingar henne slutligen att själv
tömma återstoden av dödsdrycken. Alboinus’ hämnande
skugga ter sig för de döende och förbittrar deras kval.
Hämndens gudinna uppträder, och ridån faller.
En sådan kraft i karaktärsteckningen och så starka
teatereffekter hade åskådarne aldrig upplevat på en svensk scen.
I andlös spänning sutto de där långa stunder, gripna av den
äkta tragiska, olycksmättade stämning, som vilade över
dramat, och för var akt stegrades spänningen, tills
slutkatastrofen närmade sig, obeveklig som ödet självt. Välljudande
och skön gled versen fram. Hur målande återges ej t. ex.
havets hemlighetsfulla oro och farliga makt i följande verser:
»På andra sidan hotar
besvikeliga havet,
som susar, rusar, brusar,
som häftigt väser, fräser;
de många stora vågor,
de fradgefulla vågor,
de höga, starka vågor,
de vågor, som med svalgen
och stormen gruvligt hota.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
