Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - »Och en mot tio ställdes»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela tiden, medan slaget pågick, hade kung Karl varit
med, där det gick hetast till, i spetsen för sina drabanter.
Två gånger miste han sin häst.
Härom berättar Magnus Posse: »Hans Majestät var
tvenne gånger neder omkull med sin häst i det förbannade
moraset; men tänk, huru Gud bevarade honom: han låg neder
med hästen i vattnet, och hästen kunde intet gå upp med
honom, och ingen var med honom, bara Axel Hård,[1] som
änteligen ropade på tvenne finnar på finska att hjälpa
’kunnugga’. Och när de hörde ’kunnugga’, sprungo de till och
drogo honom upp utur vattnet, men den ena stöveln och
strumpan blevo kvar sittande neder i lorten, och Hans
Majestäts värja blev borta. Hästen drogo de också upp. Sedan
tog Hans Majestät Axel Hårds stövlar på sig barbent och
tog av en gardeskarl dess värja, och så red han våter och
utan strumpor hela den natten, som var så stark frost att
månge av de sårade togo döden [där]av.»
När det blev så mörkt, att striden ej kunde fortsättas,
kastade sig konungen i sina våta kläder ned vid en
stockeld och somnade med huvudet lutat mot en av bussarne.
I hans halsduk fann man efter slagets slut en gevärskula.
Soldaterna beundrade sin käcke konung; konungen var stolt
över sina soldater. När de segrande trängde in i fiendens
tält och där funno dukade bord med fat och kannor av silver
och läckerheter i överflöd, såg man dem skynda därigenom
för att förfölja fienden utan att röra så mycket som ett
brödstycke, fastän de hungrat i flera dagar. Det är överste Axel
Sparre, som i ett brev bevarat minnet av detta vackra drag
åt eftervärlden. Först sedan värsta faran var över, slogo
de sig på plundring.
Följande morgon gav sig även återstoden av vänstra flygeln
på nåd och onåd. Med blottade huvud tågade de fångna ryska
skarorna förbi de fåtaliga svenskarnes linjer, skyldrade med
sina vapen för kung Karl och lade därpå vördnadsfullt ned
dem framför honom. Fångarne blevo så många, att det ej
fanns folk för deras bevakning. Manskapet fick därför
avtåga, och endast det högre befälet stannade i fångenskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
