Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Karl, den unga hjälte - Fred eller fortsatt krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grundtanken i Bengt Oxenstiernas skrivelse är alltså,
att Karl först bör vända sig mot Ryssland i förlitande på
sjömakternas goda vilja och förmåga att avhålla August
och andra fientligt sinnade grannfurstar från anfall. Och
denna trygghet för Sveriges område skulle vinnas mot att
Sverige hyrde ut en del av sin krigsmakt som legotrupper!
Här framträder den väsentliga olikheten mellan Karl XII:s
och hans gamle rådgivares politiska uppfattning. Medan
Oxenstiernas huvudintresse ligger åt de västeuropeiska
frågorna, ser Karl Sveriges politiska uppgift i att lösa den
östeuropeiska frågan.
Konungen såg i August den för tillfället farligaste fienden,
ty i egenskap av sachsisk kurfurste förfogade denne över
en väl organiserad armé av till stor del stridsvant folk, ledd
av erfarna officerare. Slaget vid Narva hade däremot visat,
hur hoprafsad och illa ledd den ryska armén ännu var.
Vilket för övrigt icke var någon ny erfarenhet utan blott ett
bevis på att moskoviternas stridssätt just icke genomgått
några större förändringar sedan Gustav Adolfs och Karl
X:s dagar.
Lika betydelsefull som Augusts militära överlägsenhet i
jämförelse med tsarens var hans politiska. Medan man i
Västeuropa betraktade Peter huvudsakligen som ett
kuriosum, som man knappast tog på allvar ännu, var August en
inflytelserik och fullfjädrad diplomat, en första klassens
ränksmidare i politiken.
Att gå mot Ryssland med en så farlig karl som August i
ryggen ansåg Karl XII vara ett för stort vågspel. Han
yttrade till Piper: »Om vi lämna August i besittning av
Polens tron, skall han falla oss i ryggen, när tåget går emot
tsar Peter.» Och till sitt sändebud i Nederländerna skrev
konungen, att han ej velat lyssna till något tal om
fredsmedling med konungen av Polen, »emedan den, som en gång
sökt Oss så skamlöst bedraga, intet kan finna hos Oss någon
tro, evad han utlovar, anseendes Vi hans ord för trolöse,
syftandes på arghet och bedrägeri, så att Vi alldeles finne
för Oss förklenligit samt ländande Vår gloire till blâme,[1]
om Vi skulle nånsin ingå med någon, som sig så malhonnet
prostituerat,[2] den ringaste avhandling och tractat».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
