Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudstaden, och under en rad ståtliga gästabud och
festligt umgänge med de polska adelsfamiljerna höllo sig de
svenska officerarne skadeslösa för fältlivets vedermödor
och försakelser. Sekreteraren vid fältkansliet Olof Hermelin
skriver i ett brev från denna tid till sin gode vän,
sekreteraren i Kungliga kansliet därhemma Samuel Barck: »Vi
sitta här såsom på Djurgården och göra oss glade med allt
som gott är. Vackert fruntimmer fattas intet, som är i vårt
Compagnie[1]; hela landet gör oss tillförsel: vi må över allt väl
och have av alla respekt. Är det ej gott att föra krig på
sådant sätt! Ibland have vi nog bekymmer; ibland så stiga
vi i skyn med våra tankar.»
Något avgörande inflytande på krigshändelserna fick
emellertid besittningstagandet av Varschava icke. Den
polska regeringen fanns icke där: den hade med August i
spetsen skyndat till Krakov.
Gott, så skulle man väl hinna de höga herrarne där! Och
det gjorde man också, ty nu var det Augusts föresats att möta
svenskarne, eftersom han nu var säker på att kunna sätta
emot dem en förkrossande övermakt. Den bestod av 16,000
välrustade sachsare, som han dragit till sig i södra Polen och
förstärkt med 8,000 polacker. Hundratals damer hade
följt med i fält för att bevittna sin dyrkade, galante härskares
seger över Karl XII:s uppslitna skaror.
Svenskarne voro blott 12,000 man, då de gåvo sig på det
i Augusts tycke dumdristiga företaget att anfalla sachsarne
i deras läger vid Klissov, mellan Varschava och Krakov,
fastän de i flere dagar varit utan bröd. Men Karl XII tröstade
sig med att »hungriga hundar bita bäst». Även de svenska
hästarna voro svältfödda och därtill så små, att det såg ut,
som om en sachsisk häst borde kunna kullkasta fem, sex
stycken svenska.
Det var på årsdagen av slaget vid Dyna, den 9 juli 1702,
som Karl gick till anfall. De sachsiska officerarne voro
bara förargade över att behöva avbryta sin goda middag. Så
säkra voro de om segern, att de skämtande gåvo befallning,
att bordsservisen skulle stå kvar och maten hållas varm,
till dess de komme tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
