Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kort förut hade Karl, som han berättar för Rehnsköld,
skickat ut en avdelning kavalleri »att alldeles fördriva det
canalliet,[1] som här strövar ikring, och att göra rent igen för
tillförselns skull, som ock att avskaffa de olydiga och med
svärd och brand utdriva kontributionen, så att förr en
oskyldig skall lida, än en skyldig skall slippa». Och själv hade
konungen »bränt upp en hel stad och hängt borgarna», därför
att de varit med om att lömskt hugga ned en svensk avdelning,
som hållit staden besatt. Ett avskräckande exempel hade
måst statueras, ty det var nödvändigt, att polackerna finge
»fruktan och respekt för de svenska mera än för de andra».
Respekten ville Karl lägga var man i sin armé på hjärtat
att upprätthålla, ty det skulle i längden kosta minst
människoliv.
När en av Rehnskölds avdelningar på 200 man blivit
besegrad av en många gånger talrikare fiende, uttalade
Karl i brev till generalen sin mening sålunda, att det gjorde
litet till saken, »allenast de våra hållit sig väl och soutinerat
sin reputation[2] till sista man». Det var också vad den lilla
skaran gjort, och därmed hade den i sin mån bidragit till
att öka respekten för de svenske.
Sin åsikt om polackerna uttrycker Karl vid ett tillfälle
sålunda, att det folket »har skälmen i hjärtat», och »man
måste här tro ingen längre, än man kan hålla tummen på
öga på dem».
Rehnsköld kunde inberätta till sin konung, att han
dagligen hade att »nappas med detta sällskap, av vilket alla
buskar äro fulla»; men han kunde också glädja Karl med att
små svenska avdelningar klämt efter många gånger talrikare
fientliga styrkor, som överfallit dem, och att det blivit ett
allmänt talesätt, att »de svenska voro inga människor utan
fäktade som djävlar och lejon».
Till Magnus Stenbock skrev Karl, att han måste tvinga
polackerna att med eller mot sin vilja ställa sig på hans
sida; men de »illvilliga och uppsturska» skulle generalen hålla
så strängt efter, »att de kunde finna, att en Måns Bock haver
varit där». Karl gav också Stenbock sitt gillande, när han av
generalens brev märkte, att denne var »brav onder på polackerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>