Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strax, säjandes att det var ett lyckoskott, och till bevis
sköt han andra gången förbi hela tavlan.»
Själv fick Karl denna tid avstå från att skifta hugg med
fienden. Det var en annan, långsamt men säkert verkande
stridsmetod, han nu måste begagna sig av. Men månad
efter månad härdade ryssarne ut, tålmodigt väntande på
den dag, då floden Njemen, vid vilken Grodno var beläget,
skulle bryta upp. För att då kunna genskjuta dem lät Karl
slå en brygga över floden längre söderut. En marskväll,
när Karl ridit dit för att besiktiga arbetet och skulle
fortsätta till fots över den tillfrusna floden, brast isen under
honom, och han föll i. Konungen var nära att av strömmen föras
under isen, då Lille prinsen och en ung greve Wachtmeister
lyckades att, krypande på magen fram till vaken, hjälpa
upp honom. »Det skadar intet», säger han lugnt och sätter
sig, drypande våt som han är, till häst för att rida den
milslånga vägen till kvarteret. Om en stund störtar hans häst
framför ett timmerlass, som han möter, och det är på ett
hår när, att det tunga lasset gått över honom. Längre fram
på vägen störtar hästen återigen och blir liggande över
ryttaren. Hela påföljden av dessa tre livsfarliga äventyr
kort efter varandra var, att Karl för ovanlighetens skull
fick hålla sig inne följande dag.
Klart är ju, att en så vågsam ryttare som Karl XII allt
emellanåt måste råka i fara. Men å andra sidan har hans djärva
ryttarskap ännu oftare räddat honom ur livsfara. Och vad
betydde ej hans friska ungdomsmod för hans välde över
soldaterna! Vilken mäktig kraft låg ej förborgad i det lugn
och den sinnesnärvaro, som alstrades av vanan att möta
faran! Och för övrigt är det, såsom en av Karl XII:s
minnestecknare anmärker, ej alltid de, som äro rädda om sitt liv,
som få behålla det. Tvärtom blir det helt naturligt de, som
vid en hastigt påkommen fara, sådan som krigarlivet ideligen
bjuder på, klara sig sämst.
I slutet av mars kom befrielsens stund för de instängda
ryssarne, vilkas antal då sammansmält till hälften.
Uthungrade och halvnakna lyckades de att genom brådstörtade
marscher komma undan, ty den starka isgången i Njemen
fördröjde svenskarnes förföljande. Karl satte emellertid efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
