Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Karl infaller i Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans försök att nu med fredsanbud avvända faran. Karl
kände honom alltför väl.
Ingenting förmådde hindra den segervana svenska armén.
De obetydliga sachsiska truppavdelningar, som mest för syns
skull visade sig, sprängdes hastigt, och en allmän skräck
utbredde sig över kurfurstendömet. Men den lade sig snart,
ty i ett manifest, som Karl XII utfärdade, lovade han
Sachsens inbyggare säkerhet till liv och egendom; och det blev
snart uppenbart, att han också höll sina löften.
Inom kort hade svenskarne besatt Leipzig, och Karl var
landets herre. Han tog sitt högkvarter på adelsgodset
Alt-Ranstädt ej långt från Lützen. August hade ingen annan
utväg än att foga sig i segrarens villkor, och så måste han
i freden i Alt-Ranstädt den 14 september 1706 avsäga
sig Polens krona och erkänna Stanislav som dess konung
samt uppsäga förbundet med Sveriges fiender. Därjämte
måste han bland annat gå in på att de svenska trupperna
skulle få åtnjuta vinterkvarter i Sachsen, samt förbinda sig
att utlämna såväl de ryska trupper, vilka stodo i Sachsen, som
ock landsförrädaren Patkul, det nordiska krigets onda ande.
Den farlige mannen satt sedan nära ett år fängslad, vid
denna tid på det sachsiska slottet Königstein vid Elbe. Han
hade nämligen tagit sig en så övermodig ton mot August,
att kurfursten ledsnat på honom, och som man på samma
gång kom underfund med att livländaren drev ränkfulla
underhandlingar på annat håll, fann August rådligt att
oskadliggöra den hänsynslöse mannen, så att han ej skulle
kunna till någon ny monark sälja sin farliga kunskap om
de allierades intrigfulla politik.
Peter, vars sändebud han var sedan 1703, synes också
ha tröttnat på mannens övermodiga anspråk på att få leda
hela politiken och protesterade blott helt lamt mot Augusts
brott mot folkrätten.
»Ach, du lieber[1] Augustin,
alles ist weg.[2]
Polen ist weg, Sachsen ist weg.
Augustin liegt im Dreck[3].»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
