Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Karl XII i Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åhörde kommissarierna alla klagomål, även de
obetydligaste, och drogo sig ej för att, om så behövdes, använda
hela dagar på att bringa klarhet i en svårutredd tvistefråga.
Redan i början av undersökningen fick man klart för sig i
svenska armén, att Lilliestierna icke var att leka med. Det
hände därför, att soldater, som hade dåligt samvete, nu i
ellofte timman sökte avtvinga sina kvartervärdar intyg om
gott uppförande. Men de sachsiska riksdagsmännen fingo
snart uppmärksamheten fäst på saken och påpekade i sin tur
verkliga förhållandet för generalauditören, som därför också
så mycket kraftigare klämde efter misstänkta innehavare av
dylika vackra intyg, till stor belåtenhet för sachsarne, vilka
därav hämtade mod att sjunga ut med vad de hade på hjärtat.
Den tyske författare, vars forskningsresultat här
återgivits, tillägger: »Överallt vittna akterna om de svenska
kommissariernas strävan att förfara så opartiskt som möjligt. Så
mycket mera erkännansvärt är detta, som de arbetade för
att åt ett främmande folk, med vars furste de fört krig,
skaffa rättvisa gentemot egna landsmän.»
Esomoftast fingo kommissionens svenska ledamöter även
göra glädjande erfarenheter, såsom när de kommo till den
lilla staden Schneeberg i Erzgebirge, dit Närke-Värmlands
regemente var förlagt. Där var det invånarne ett nöje att
intyga sin belåtenhet med svenskarnes mönstergilla
uppförande.
Det långvariga stillaliggandet och den goda utfodringen
inverkade emellertid icke i längden välgörande på det
sedliga tillståndet inom armén, och samtida skildringar vittna
även om en påfallande eftergivenhet från det svaga könets
sida mot de segervana karolinerna. Inte var det någon
uppbygglig bild, denna sida av krigarlivet, som mötte den
ofördärvade svenske ynglingen Upmarck, broder till den
professor, till vilken studenten Alstrin skrivit sina förut anförda
brev. Han ger också sina känslor luft i sitt första brev till
modern, vari han visserligen gläder henne med att berätta,
hur bra han har det, men så tillägger han: »Här är ibland
somliga ett ogudaktigt väsende, att det är synd och skam,
skämmandes ut hela den svenska nationen genom sitt
förbannade horeri.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
