Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Tåget genom Schlesien i augusti 1707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»en sådan de späda barnens besynnerliga andakt till att
beskåda».
»Desse barnen», berättar ett ögonvittne, »stå, så länge som
bönestunden varar, uppå marken på knä och hava utav
deras medel[1] utvalt en till lector,[2] vilken icke allenast
begynner psalmerna, som de sjunga, utan ock helt tydeligen läser
upp bönerne. De sjunga gemenligen sju psalmer och läsa
emellan var psalm en bön, en botpsalm och ett kapitel utur
bibeln. Vid slutet sjunga de alle med uppräckta händer till
himmelen: ’Store Gud och Fader käre, värdes etc.’, och ända
så med den lovsången ’Såleds är vår körkiogång etc.’. Det
är nästan otroligit, vad desse barnen för en besynnerlig andakt
låta påskina; och går allt ganska ordenteligen till, hållandes
de uti fram- och återgången varannan parvis uti handen.
Folket, som ikring dem står, kunna intet utan tårar se
häruppå, sjunga ock med dem, vilket ger ifrån sig ett sådant
ljud, att man det nästan en fjärdedels mil bort på Odern
har kunnat höra. Ibland andra böner hava de ock en,
därutinnan de bedja, att den gode Guden också ville giva dem
deras kyrka igen.»
Liknande bönestunder omtalas från andra platser av
Schlesien. En person, som åsett Breslau-barnens andakt på
en plats utanför Sankt Nikolai-porten, skriver därom: »Det
är i sanning helt bevekeligit[3] att åskåda, att så många 100 små
barn utav bägge könen uti en så vacker ordning och så
andäktigt göra sina böner till Gud.»
Ett annat ögonvittne berättar: »En stor del av barnen äro
utav sina föräldrar skarpt med hugg och slag straffade. Men
de låta sig därutav dock intet förskräckas. Att sluta dem
någorstädes in vill heller intet hjälpa, emedan man har
funnit, att de icke allenast hava sprungit neder genom fönstren
utan ock brutit sig igenom kakelugnarna ut, så att varken
överhetens hot, föräldrarnas hårda straff, prästerskapets
aldra ivrigaste skärpande eller ock något våldsamt
inspärrande kan avskräcka dem ifrån deras andaktsövning.»
»Officerare och Cavaliers, som redo ut att bese detta
såsom ett aperi, måste, när de kommo tillbaka, tillstå, att de
blivit rörde i sitt innersta hjärta, och att tårarne stigit dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
