Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han var, släpade han sig själv, med uppbjudande av
sina yttersta krafter, till stupstocken och lade sitt huvud
på den. Det var ett skådespel så uppskakande, att de vid
slagfältets rysligheter vana soldaterna knappast kunde
härda ut. Nu kom ännu ett fasansfullt ögonblick!
Skarprättaren var så oskicklig och upprörd, att han först efter tre hugg
kunde skilja den döendes huvud från bålen. Efter
halshuggningen styckades kroppen i fyra delar och lades på stegel.
Josias Cederhielm berättar i ett brev om avrättningen:
»Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt,
och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man
måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv
hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett
vackert testamente.»
Av den stora allmänheten i Sachsen såväl som i Polen
betraktades Patkul i högre grad än August själv såsom
upphovet till alla de olyckor, vilka övergått de bägge länderna.
Men inom den högsta aristokratin uttryckte man på sina
håll sitt ogillande över hans gräsliga slut, icke därför att
han ej skulle varit brottslig, ej heller av fasa över
avrättningens ohygglighet — denna tids föga hjärtnupna släkte
fäste sig ej mycket vid sådant — utan därför att straffet
varit av den nesliga art, som brukade användas blott mot
personer av låg samhällsställning. Här hade det ju drabbat
en person, som bar excellenstiteln och beklätt höga
värdigheter. Detta, att Karl XII så skipat rättvisa utan anseende
till personen, var vad som upprörde den förnäma världen.
Den äldre livländska historieskrivningen dömde
landsförrädaren strängt, men mot 1700-talets slut, under franska
revolutionens tid, började man i Patkul se den ädle
frihetshjälten, som mot envåldskonungarne försvarat sitt hemlands
rättigheter och till sist såsom frihetens martyr gått till
mötes en blodig död, vittnande om det kungliga enväldets
barbari. Och sedan dess har Patkuls bild allt mer
idealiserats till att framstå som det tyskborna ridderskapets
okuvlige försvarare mot svenskt förtryck, ja han har av tyska
historieskrivare blivit kallad »den store», fastän man haft
svårt att överskyla mannens karaktärslyten och nedrigheter.
Denna ensidigt tyska uppfattning, som sedan inom den
svenska litteraturen gått igen hos Fryxell, har representanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
