Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bönder låta till magasinet avföra så mycket hon var
taxerad för, om hon allenast måtte få behålla det övriga.
Jag låddes då intet kunna tro, att det var hennes, emedan
hon förut sig så hårt förpliktat.» Han hade nu endast, sade
han, att »rida till regementet och avlämna rapport om
alltsammans. Men den sorgbundna frun föll mig åter om knän
och bad mig, jag ville innehålla med rapporten ett par dagar
och intet låta öppna gravarna; hon ville utom dem skaffa
mig inom en veckas slut ifrån sina bönder allt vad hon utgöra
borde.
Jag lät av hennes böner och jämmerfulla åtbörder beveka
mig, med förbehåll att hon inom förenämnda tiden ville
föranstalta om penningarnas erläggande samt proviantens
och furagets avlevererande i magasinet, som hon mig än
ytterligare försäkrade.
Tvenne dagar därpå kom alltsammans till hovet[1] och
tillika hennes dotter, ett alltför täckt och agreabelt[2]
fruntimmer, vilken ock strax föll mig med sådane bevekelige
ord och åthävor om halsen, bedjandes jag ville av hennes
hand emottaga det furage, proviant och pengar, som hennes
fru mor vore taxerad för, och meddela däröver mitt
kvittens samt hennes övriga egendom förskona. Hon visste med
sina ord och mångfaldiga dusörer så att förtjusa mitt sinne
och intaga mitt hjärta, att jag intet mer var rådande om mig
själv utan måste samtycka till vad hon begärde», och med
en kyss lovade den sköna att belöna krigaren för hans
ädelmod. »Jag som helt ung och oerfaren kunde nu ej längre
emotstå hennes ljuvliga och behageliga snaror», fortsätter
Dahlberg, »utan gav mig godvilligt under hennes lydnad
och gjorde således allt vad hon befallte. Hon underlät intet
att gjuta olja på denna elden, så att jag tyckte mig intet
kunna leva utan henne — så var jag redan av kärlek intagen.»
Vår lycklige karolin blev nu dagligen »med många caresser[3]
undfägnad», och både moder och dotter bedyrade, att allt
vad som fanns i korngravarna, ja hela godset med allt vad
därunder lydde, t. o. m. fröken själv, hörde honom till.
Och när armén bröt upp, skildes han ifrån sin sköna Clara —
så var hennes namn — »med mycken jämmer å ömse sidor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
