Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var också känd för sitt fenomenala minne, och en
verklig kärnkvinna var det i övrigt också.
Vi överlämna nu ordet åt den gamla. En dag i mars 1708
fick hennes fader, som tillhörde Stanislavs anhängare,
underrättelse, att svenske konungen ämnade taga sitt kvarter hos
honom. En afton kort därefter anlände 24 »drabanter», som
planterade den stora kungsflaggan framför byggnaden. Man
anvisade dem rum i en flygel, men de begagnade dem ej utan
gjorde upp eld ute på gården och lägrade sig kring den.
Vid middagstiden påföljande dag kommo två officerare
ridande upp på gården. De sågo för enkla ut för att kunna
vara kungliga adjutanter, tyckte de som tittade ut genom
fönstret. De bägge officerarne trädde emellertid in i salen,
och när ägaren kom tillstädes, frågade honom den yngre av
dem hövligt efter de rum, som voro avsedda för svenske
konungen. »Hela mitt hus står till Hans Maj:ts tjänst», sade
ägaren, »men var god och säg mig, när konungen är att vänta,
så att jag och de mina kunna på tillbörligt sätt mottaga
honom vid porten.» — »Ni har redan mottagit honom»,
svarade den unge officeren leende — »jag är kungen.»
Detta var alltså denne ryktbare hjälte, som satte sådan
skräck i alla! »I tre dagar beskådade jag honom av hjärtans
lust», sade panan. »Han var from som ett lamm och blyg som
en nunna. Han såg helt ungdomlig ut. Inte voro dragen
just sköna, men de mörkblå ögonen strålade som briljanter.
Ansiktet såg litet ut i förhållande till den tämligen långa,
smärta figuren. Hans värja, hans långa till armbågen räckande
handskar, hans stora stövlar och väldiga sporrar stodo i
sådant missförhållande till den smärta figuren, att vi flickor
gjorde oss lustiga däröver. Hans hatt saknade träns, och
över huvud taget fanns ej på hela dräkten för ett öre guld
eller silver.
Våra föräldrar inskärpte hos oss att noga betrakta honom,
ty han var en stor man.
Senare kom det täckvagnar och kalescher med ministern
Piper och den övriga sviten.
På förfrågan hos konungens kammartjänare,[1] vad för
mat konungen mest tyckte om, svarades: ’Vilt eller fläsk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
