Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små »bondeklipparne» från Kurland, vilka drogo
brödvagnarna, snart blevo tröttkörda på de oländiga vägarna —
dessa förstördes nämligen av flera veckors våldsamt regn
under denna ovanligt våta sommar. Det kunde hända, att
vid ett enda regemente på en dag över 100 hjul gingo sönder
på de hårt lastade fordonen. Ideligen brusto seldon och
stupade hästar.
En betänklig omständighet, som också i hög grad
bidrog att försinka marschen, var en del underbefälhavares
självrådighet. Lewenhaupt berättar själv, att »var och
en överste eller kommenderande officer begynte så
småningom att vilja bliva sin egen överkommendör, så snart
han kom något avsides, att ligga stilla och åter efter godtycke
marschera». Deras underlydande försökte naturligtvis i sin
tur att följa exemplet, togo efter eget gottfinnande vad de
kunde komma över, rövade och plundrade. När
Lewenhaupt tillskrev någon av dessa underbefälhavare, så hade
denne alltid en hel del ursäkter till hands, men något annat
resultat blev det icke. Självrådigheten fortfor oförminskad,
såsom bäst synes av generalens egen redogörelse.
Somliga regementen marscherade för långsamt, andra för fort,
men Lewenhaupt var icke mannen att genom ett kraftigt
ingripande bringa sina underordnade till lydnad. Hans
memoarer vittna också ideligen om en försynt naturs
benägenhet att låta sin »hjärtans förtret och alteration» taga utlopp
i stilla veklagan eller på sin höjd i »smärtefulle ord» till den
tredskande i situationer, vilka i stället krävde en man, som
kunde ryta och tukta.
I början av augusti, då Karl låg i Mohilev och väntade
på generalen, hade denne ännu ej hunnit mer än halvvägs
dit — han stod nämligen då i trakten av Vilna.
Men under väntetiden blevo huvudarméns kvarter kring
Mohilev utsugna, och svenskarne började lida brist både
på bröd och på foder åt hästarna. Den ovanligt kalla och
regniga väderleken bidrog att förvärra tillståndet. »Maken
till sommar har jag aldrig överlevat», skrev Piper till
änkedrottning Hedvig Eleonora den 16 juli. »Det är nu sju veckor
förflutna, och snart ingen dag har hållit upp med regn, och
det med en så stark köld, som vore det sena hösten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
