Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som nedgjordes, blevo »av den skarpa kölden så uppsvällde,
att de lågo som stora bestar att anse».
Karl XII blev emellertid ej länge stående i Gadjatj. Det
gällde att övergå från försvar till anfall, innan ryssarnes
ställningar på vägen mot Kursk hunnit göras alltför starka.
Den 23 december bröt konungen upp med en del av armén.
Vid Veprik kvarlämnade han en observationskår och sände
förtrupper i väg uppför Psiol med avsikt att själv snart
följa efter. Den starka kölden hade haft den fördelen med
sig, att floder och sumpmarker blivit belagda med bärig is,
varför dessa ävenledes förlorade väsentligt i värde såsom
skydd för fiendens försvarsställningar. Därför fann tsar
Peter lämpligt att trots den bistra kölden bryta upp och
retirera uppför floden.
Men så fruktansvärd blev nu vinterkölden, att Karl XII
såg sig ur stånd att fortsätta framryckandet. Julafton
och de tre närmast därpå följande dagarna synes den ha
varit värst.
I överste Nils Gyllenstiernas dagbok läses: »Kölden var
julafton och dagen tillförene så bister och odrägelig — då vi
till olycka måste dag och natt marschera — att hela vägen låg
full med ihjälfrusna karlar och hästar samt stodo bagage- och
sjukvagnar efterlämnade på vägen, så att det var ett mycket
slätt tillstånd och ynkeligen att åse. Och var intet regemente,
som icke några officerare och många gemene blevo fördärvade
och döda samt största delen drängar, som körde vagnar.
Och kan därutav avtagas, vad köld det var, att fåglarne intet
kunde sig bärga, utan tog Hans Maj:t själver en hackspik[1]
med handen, som intet förmådde undanflyga. Och juldagen
kunde vi intet hålla någon predikan, förmedelst den starka
kölden och att vi intet hade några hus att gå uti. Dessutom
hade var och en att laga om sig, emedan få voro, som intet
kylt näsan, föttren och händren av sig.»
Bataljonspredikanten Agrell skriver: »Dagen före juleafton
kommo vi för Hadjatz[2]; och hade bagaget ordres att köra in
uti staden. Men emedlertid förrän det kunde komma in, drogs
ett par dagar ut, då en sådan köld grasserade, att jag vet,
det ingen svensk sett henne maken förr. Och måtte hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
