Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Från ryska gränsen till Pultava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armén »både älskade konungen och fruktade honom, fast han
alltid var vänlig, och om någon gjorde det han intet borde
göra, for han aldrig densamma över med hårda ord». Så
yttrar sig en annan karolin.
Samme man ger ock en intressant karakteristik av andra
sidor hos Karl XII. »Fastän konungen», säger han, »var i
högsta grad kolerisk, vilket man i actioner allt för mycket
på honom märka kunde, förbärgade han likväl denna sin
passion så, att ingen mera på honom märka kunde, när han
blev ond, än han rånnade i ansiktet och bet sig i läpparna
och vände sig om, till dess rånnan gått över, då han åter
vände sig tillbaka och tvang sig att se leende ut.
Dessa uppgifter bestyrkas ock av Jöran Nordberg, som
säger: »Hans Maj:ts sinne var ganska fromt, så att honom var
omöjeligit att säja åt någon ett ont ord, som skulle markera
iver och vrede. Skedde något, som honom misshagade, var
det endesta, varav man kunde märka’t, att han drog läpparna
tillhopa opp åt näsan. Gjorde han det tre gånger å rad och
rodnade i detsamma på kindbenet, ville det så mycket säja,
att han var rätt ond, men sade aldrig därvid det minsta.»
Men inte var det värt att i tjänsten försöka draga några
växlar på Karls mildhet och tålamod. Då kunde det gå så,
som det en gång gick en finsk ryttare, som vid en
flodövergång tyckte, att det väl inte kunde vara så noga med kungens
order. Karl XII hade nämligen befallt, att kavalleriet skulle
rida ner i vattnet, medan infanteriet marscherade över en
bro. Alltid kunde man ju, tänkte finnen, göra ett
försök att slippa undan det våta elementet, och så trängde han
sig in bland fotfolket. Men han hade inte beräknat, att
kungen själv skulle få se, vad han tog sig för. Och när en man
i en enkel soldatdräkt befallde honom att genast rida ned i
vattnet, så bekom det inte finnen ett dugg. Han hade
nämligen nyss kommit till armén och visste därför inte, att den
enkle krigare, som gav befallningen, var ingen mindre än
Hans Maj:t själv. Och inte förstod han heller, vad
konungen sade. Men då »blev Hans Maj:t onådig, drog ut
värjan och slog honom några brava slängar». Det språket
förstod finnen. Och i vattnet bar det nu utan tvekan.
Men vi låta nu den nyss förut citerade karolinen fortsätta
sin beskrivning av Karl XII. Han säger: »När någon av hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
