Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - En karolin som krigare och familjefar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett par år därefter — det är i juni 1707 — heter det:
»Gud är mitt vittne, jag vill all möda hava ospard, allenast
barnen vilja ställa sig väl och bliva folk. Jag skulle icke
tjäna en dag, om icke det vore för deras uppkomsts skull —
jag finge väl så mycket med Guds hjälp, att jag kunde nära
min kropp med. Ty jag är gammal och hel utsliten och lär
intet så länge göra’t. Ålderen är inne, och den som här skall
vara, måste vara flyktig.»
Några veckor senare skriver han: »Det är nu ingen ryttare
mer kvar vid regementet, mindre någon officer, som är så
gammal eller var vid regementet, när jag kom till, utan äro
de döde eller ha fått avsked — det bör mig nu[1] härnäst.
Dock strävar jag så länge jag någonsin kan, att jag kan
hjälpa Jahan Adolf[2] något på fötterne, innan jag bjuder
fara väl. Dock står allt uti Guds hand, huru länge en lever.»
Men i alla fall: när Karl XII ville ge honom tillfälle att
med heder draga sig ur krigets vedermödor, så ville den gamle
krigaren inte säga ja. Så att mycket i hans brev är nog bara
utbrott av ögonblickets trötthetsstämning och får inte tas
alltför bokstavligt.
Vi kunna ej annat än dela major Stålhammars bekymmer,
när han från Sachsen skickat med en hemvändande fältpräst,
som befordrats till kyrkoherde i Småland, en koffert,
innehållande obligationer på 2000 daler silvermynt, »ett skönt
vitt rävskinnsfoder» till hustrun »med mera smått» åt henne
och barnen, utan att han efter fyra månaders väntan fått
mottaga någon underrättelse, att det kommit fram. »Alltså»,
skriver han, »måste han väl vara omkommen, antingen på
sjön eller innan han kom så långt.» — Så mycket gladare
blev krigaren, när han sent om sider fick veta, att prästen
kommit fram med hans kära koffert.
Nästan alla den gode majorens brev äro genomandade av
hemlängtan och omsorg om gården där hemma i Småland.
»Låt se», uppmanar han en gång hustrun, »att om folket har
någon tid, låta röja upp Salhultsängen och fälla ned den
dungen, de begynte, varom allt jag nogsamt vet du gör din flit.»
— »Vad angår att flytta den gamle store stallen», skriver han
en annan gång, »är bäst sätta den i linje med den lilla ladan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
