Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan konung Karl sålunda från Svarta havets strand
utvecklade en livlig verksamhet för att bota den olycka, som
kommit över hans folk, drabbades han av en rent
personlig sorg, som grep honom djupt. Det var budskapet
om hans äldre, varmt avhållna systers, änkehertiginnan
Hedvig Sofias, frånfälle. Hon hade visserligen avlidit ett
halvår förut, men underrättelsen därom hade ej nått fram
till svenska högkvarteret i Ukraina förrän några dagar före
slaget vid Pultava, och då hade man velat förskona den svårt
sjuke konungen från den sorgliga nyheten. Därför hade
man dolt den för honom tills nu. Han, som under de senaste
veckorna burit olyckans tunga slag, utan att man kunde
märka någon sinnesrörelse hos honom, blev nu av budskapet
om denna förlust så uppskakad, att han stängde in sig i sitt
tält och grät som ett barn. Det säges ha varit enda gången,
som någon sett honom, den ståndaktige, fälla tårar.
Hultmans enkla berättelse härom lyder sålunda: »Den 16
augusti blev utav hovmarskalken baron von Düben inför
Hans Maj:t förkunnat Hennes kungl. Höghets, salig
hertiginnan Hedvig Sophia Eleonoras för fäderneslandet högst
sorgeliga dödsfall, varöver Hans Maj:t yttrade sig i dessa
ord: ’Ack, min syster! Ack, min syster!’»
Ett år efter det Karl mottog olycksbudet skriver han till
Ulrika Eleonora: »Jag är nu mycket ängslig var gång
tidningar komma från Sverige, sedan jag måstat utstått sådana
tidningar, som aldrig botas. Men jag förtröstar mig ändå med
ett stadigt hopp, att uti detta mål mig aldrig mera någon
bedrövelse tillstöter.»
Och ännu i december 1710 talar han i ett brev till systern
om »den bedrövelse, som jag aldrig förmodat överleva. Ty
jag hade med förnöjt mod velat utstå all ting, om jag kunnat
ernå det nöje och varit den förste av oss tre, som fullbordat
sitt förelagda mål. Men så hoppas jag ändå intet vara så
olyckelig att bliva den siste av oss utan förmodar, när
därtill skall komma, att Vår Herre lärer giva mig den förmån
att vara den nästföljande. Det tillkommer mig av naturen
som äldre, vilket min hjärtans Syster intet får eller bör
missunna mig. Jag beder allenast ödmiukeligen mon coeur
taga sin hälsa på allt möjeligit sätt i akt, så framt mon coeur
vill unna mig något nöje, och att jag skall kunna uthärda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
