Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danskarne tänkte nu förstöra svenska flottan i Karlskrona
och »vräka oss på halsen flere fiender och tärande djur
av ryssar, kosacker, tatarer och kalmucker, från vilkas
umgänge Gud Sverige nådeligen bevare»! Faran stode för
dörren, och Stenbock manade därför alla redliga svenskar att
möta honom för att förjaga den trolöse fienden, »som över
vår nådigaste konungs blodiga skjorta gör en fröjdesång, oss
alla svenska barn till spott och spe». Sitt eget blod vore
han redo att i deras åsyn låta uttappa till sista droppen.
Stenbocks mening var dock ej, att bönderna genast skulle
man ur huse tåga mot fienden, utan att landshövdingarne
skulle från varje län uttaga ett bestämt antal »manbara och
värhaftiga[1] män», vilka skulle förstärka den reguljära armén.
Den övriga allmogen borde endast hålla sig beredd att vid
inträffande behov rycka ut.
Men i Stockholm tvivlade regeringen starkt på gagnet av
»en slik odisciplinerad, till en stor del brödlös myckenhet»;
och detta tvivel delades av många kompetenta bedömare.
Adlersten, som hade varit med om ett försök i den vägen,
vilket gjorts under förra skånska kriget, yttrade vanvördigt,
att han där sett sextusen bönder springa för ett kanonskott.
Det var verkligen också en fråga, om allmogen över
huvud kunde åtaga sig fler krigsbördor, än den redan gjort.
Högst ovisst var det, om bönderna skulle kunna skaffa sig
livsmedel för en marsch långt bort från hemorten.
Men den entusiastiske Magnus Stenbock trodde fast på
idén med ett bondeuppbåd. Hans mening var för övrigt
icke att i första hand begagna dessa allmogemän mot
fienden direkt utan att fördela dem på regementena, där de
skulle få till huvuduppgift att med bistånd av några gamla
musketörer driva in underhåll åt armén från tredskande
skånska bönder, ombesörja brödbakning samt hjälpa till
att vårda de sjuka. Fråga är dock, om ej
proviantindrivningar av dylika odisciplinerade skaror skulle ha framkallat
just det snapphaneri, som man var så angelägen om att
undvika. Och givetvis skulle svårigheterna att underhålla
armén efter detta tillskott av folk ha växt ytterligare. Det
var redan därförutan kinkigt nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
